All in bara. Med allt just nu.
Vet inte vart jag ska börja.
Här, i nuet?
8:e mars & jag identififerar mig mer nu än kanske någonsin med kampen. Ser möjligheter att påverka, tar dem. Har suttit med landstingsdokument för styrning och ledning i veckan, fått ett tungrott system att skriva in jämställdhet som en av ingångarna i all annat arbete. Har tagit strider, uppmärksammat (obegipligt) konserverande synsätt på könsroller, startat mediala strider, fått ovänner men också många medföljare. Har suttit i panelsamtal, ställt många frågor om Vad ska vi göra & Hur ska det gå till.
J frågade mig under vår gemensamma middag (!) i eftermiddags: Vad gör du om sju år? Jag: Då jobbar jag politiskt med jämställdhetsfrågor. Kanske för Regeringskansliet. Kanske fick jag tummen ur & engagerade mig partipolitiskt & sitter därför i Riksdagen i något roligt utskott. Han: Låt oss då göra resan dit tillsammans. Vi kommer att mötas där. I olika utskott troligen, men med gemensamma riktningar.
Jag är helt klart på rätt väg i karriären, i riktningen, rör mig inifrån tydliga inre värden om vad jag vill.
Det är med ett lugn & en tydlighet som jag tackat ja till att sitta med i en nybildad, nationell organisation för Sveriges antidiskrimineringsbyråer. "Sveriges Antidiskrimineringsbyråer är ett nätverk av ideella antidiskrimineringsbyråer som lokalt och regionalt verkar för mångfald, likabehandling och jämställdhet.". Jag banar väg i en riktning, jag anar vad jag behöver ha med mig längs vägen. Goda nätverk, gedigen kunskap, nyfikenhet & engagemang. Det känns bra, det här.
På relationsfronten händer det en hel del. Det känns som att det jag nu kommer att skriva är en påhittad historia då jag för några veckor sedan inte för ett ögonblick hade kunnat föreställa mig det här, det som veckan gav.
I tisdags bjöd jag över J på middag. Fram till att han dök upp & plötsligt stod i min hall (äntligen igen) så trodde jag inte att han verkligen skulle dyka upp. Hade väl fantiserat om det för många gånger, tanken var utnött, inte längre realistisk. Det var tydligt att han verkligen ville vara hos mig igen. Vi formligen föll in i den andres famn, nära, länge. Under hela middagen, kvällen igenom var han i lugnaste närvaro, nära. Det var inte många minuter som vi inte rörde vid den andre, ständigt en hand över den andres ben, en lätt beröring, en påminnelse; jag är här. I största möjliga ärlighet hade jag föreställt mig en middag, inte mer. Efter middagen blev det det något avnitt av den serie vi båda följer & vi låg nedkrupna intill den andre. Hans händer över min mage, en hand i mitt hår. Det kändes overkligt, mest hela tiden. Så till den grad att jag nästan hade svårt att bevara närvaron, dök en bit ifrån, betraktade situationen med perspektiv för att förstå att den var sann. Kvällen blev sen, samtalen många. Så, en oväntad fråga från hans håll: Får jag sova här med dig eller vill du kanske vara ensam? Jag blev överrumplad av frågan & är glad över att jag tog mig i kragen, var ärlig mot mig själv & drömmen & svarade ja, stanna gärna kvar. Jag skrattade lite förläget när jag berättade om ilskan då jag bröt av hans tandborste & gav honom en ny nu. Han sa inte så mycket, pussade mig i pannan, log lite, svarade att han inte hade knäckt den tandborste jag hade hos honom. Så, snart låg han nedbäddad under mitt täcke (som förut). Den blonda kalufsen som nätt & jämnt stack upp ovanför täcket. Jag rörde vid hela den inbäddade formationen, log i hela kroppen, äntligen igen. Det är här han ska vara, i grytet, med mig. Vi är inte synkroniserade i våra livsval, har aldrig varit. Vi är olika, åtskilda på många plan men känslan, det jag känner för den här männskan är bortom alla ord. Det är så rent, så tveklöst rakt på. Jag drog av mig mina kläder, njöt av ögonblicket då jag kröp intill honom, placerade min nakna bröstkorg över hans svala bröst. Hans ena hand som direkt sökte sig in i mitt hår, den andra som drog mig ännu närmare honom. Hela natten sov vi hud mot hud. Ibland vaknade han till, kysste mig i pannan, somnade om. Jag vaknade före honom på morgonen, låg en stund & såg på hans sovande anlete. Njut av det här, tänkte jag. Njut & ta in det som verkligen är nu. Här har du din John igen, det är sant, just nu är det sant.
Dagarna som har följt efter den natten har varit förvånansvärt enkla. Kanske underlättade det att vi inte kysste varandra. Att en kyss hade känts som en överträden symbol, som en handling bort från en enkel vänskap under uppbyggnad.
Jag har fortsatt träffa Ma. Mest varje dag. Vissa stunder slås jag av idéen om att jag vill ha allt med honom. Dedikation, vald relation. I det mesta är han allt eller ingenting. Just nu är han största möjliga ömhet för mig, nyfikenhet, glädje, uppskattning & utmaning. Han växer in i mig för varje dag.
Intressant är att J, efter vår natt tillsammans tonade ut lite. Som om han blev verklig igen, lite mindre magisk än vad tanken under månader av längtan hade gjort honom till. Dagarna som följde resulterade i ännu mer mjuket för Ma istället, mer fokus, ärlighet & ren längtan efter mer.
Idag, 8:e mars fanns Ma med för att stötta mig, lyssna på mig i panelsamtal, finnas där. Även J dök upp. J som under hela förra året fanns med under varje samtal jag gjorde, varje framträdande var han där & stöttade mig. Idag visade han mig att han fortfarande gör det. Märkligt att de båda fanns där. Det gjorde mig glad, lite vilse också. Jag höll mig närmast Veravilde som var där. Moder fanns också på plats. Veravildelove, som kröp upp i min famn & somnade där under tiden som det hölls feministiska föreläsare & jag höll mig bredvid Ma som också strök en hårslinga från hennes kind, ömt.
När allt var slut var jag ensam. Ma & jag hade skiljts åt första gången på flera dagar. Jag ringde J som genast ville träffas. Drog hem till honom (som jag älskar att komma hem dit! home, home, home!) omfamnade, drog ut tillsammans för att äta gemensam middag. Mysigt, mjukt, en relation som sakta skapas på nya sätt. Älskar att vara med honom, att se honom, att dela. Jag upplevde något som blev svårt, som överraskade mig själv, som jag behöver dela här, nu, för att se, notera, för att kunna lämna sedan. Vi pratade, som inledningvis har nämnts, om vad vi gör om sju år utöver jobbläget. Han: Jag har nog barn då. Gisses, så snart egentligen när man tänker på det. Gäller att sätta igång, hur ska en hinna med det egentligen? Sedan fortsatte han drömskt spåna vidare om vart han & de valda familjemedlemmarna skulle bo. Själv då? undrade han i retur. Hur ser ditt liv ut? Inte så underligt kanske men hans berättelse om de framtida barnen hade gjort mig så avgrundsledsen, så obotligt sorgsen. Jag tog hans berättelse som ett tecken på döden av en inre, outforskad önskan som jag bara upplevt med honom. Varken före eller efter honom har jag upplevt det som plötsligt tog liv med honom. Med honom upplevde jag en total förening, en slags upplösning av mig själv, ett united one, en förenad kärlek med omedelbar dröm om en förlängning av oss två. Med J började jag drömma om barn. Det kändes helt osannolikt men trots det, helt sant. Det var både ologiskt utifrån vårt livsläge & säkert alldeles oförnuftigt men likaså, lika starkt verkligt i mig. Det var så nytt, så överraskande. Har knappt vågat säga det högt att jag förstår hur längtan efter barn kan vara. Jag har längtat hårt. Jag skriver det här, bara här för nu värker det som en sorg i mig igen. Den sorgen fanns då han försvann från mig i juni, även i november. Jag ser den i närheten av mig igen nu & den dök upp under samtalet. Kommer du att ha några barn? Undrade han nu, rakt på sak. Jag såg honom i ögonen, det gjorde ont i mig att göra det. Frågan kändes som ett hån fastän jag förstod att den absolut inte var menad som sådant. Jag: Om sju år är jag för gammal för att skaffa barn då jag inte vill vara en gammal förälder. Och det i sig betyder att det är lite bråttom redan nu. Jag är inte lite ung som du. Jag kan inte vänta tio år. Jag har en dröm någonstans, en normativ sådan om Kärleksbarnet med Kärleken. Jag har inte det jag önskar nu, jag har inte möjligheten att förverkliga den här drömmen så nej, om sju år har jag inga barn. Då har jag väl bytt den drömmen mot en lägenheten i ett varmt land eller köpt en fjälllstuga i Abisko där jag ägnar min fritid åt frilufslivets äventyr som får all den tiden av mig som familjelivet hade kunnat få. Det blir också ett bra liv. Det blir mitt liv.
Jag kände mig ledsen efter samtalet. Tömd. Som när du försökt vrida och vända på en möjlighet men förstår att det är förgäves. Kände mig plötsligt vass, torrt realistisk. Jag som plötsligt sa: Jag spenderar mycket tid med Martin J. Det är lika bra att du vet om det. Martin utmanar mig. Tillsammans har vi gemensamma idéer & jag uppskattar det.
J var tyst, såg på mig. Såg med ens ledsen ut. Även han, tömd. Hade vi båda velat förverkliga en gemensam dröm hade vi kunnat men vi ville det inte lika mycket tillsammans. Varför han blir sorgsen av att jag går vidare med andra vet jag inte. Ärligt talat, jag vet inte.
När vi skiljdes åt sen kände jag mig sorgsen. Hade så gärna fått mer tid ihop. Fått förklara lite mer. Så mycket mer jag vill dela. Imorgon reser han till Bryssel. På onsdag reser jag till Göteborg. Många dagar ifrån varandra nu.
Landar med mig själv. Andas in. Andas ut.
I tankar om skog. Om ro.
Kommentarer
Trackback
