Det är väldigt mycket jobb just nu. Det är positivt, så mycket roligt som sker, så många utmaningar. Många offentliga uppdrag, mycket utbildning, föreläsningar. Håller i trådar, styr skeppen, för lite tanketid, snabba rörelser, tydliga fokus. Det uppmärskammas som något positivt, arbetet ger resultat. Får fler erbjudanden, nya. Salsomaggiore i norra Italien väntar, Sweden Emilia Romagna Network, SERNs generalförsamling träffas. Jag är plötsligt inbjuden att hålla i seminarium där i slutet av maj. Med snabba vändningar ser jag nu till att projektets informationsmaterial översätts till engelska. Det blir inte lätt men givande att genomföra det här. 

 

Först Göteborg & en hel del andra uppdrag. Det spritter i mig, som av en plötslig iver att få komma hem. Göteborg alltså. Bo på hotell i den stad som en gång var min. Jobb på psykiatrikongress, föreläsa, träffa filmare som jag jobbat med. Middag med finaste Ulli väntar redan imorgon. På fredag väntar date med Kim, den vän som var min egen fristad, min nagchampadoftande vän i en tid då vi båda trasslade in dreadsen i varandra, den vän jag lämnade då jag flyttade till Malmö. En vän jag inte sett sedan dess men som funnits kvar, i mig. Jag i honom. Dags att ses nu. Äntligen igen. Önskar plötsligt att jag skulle stanna betydligt längre än tre ynka dagar. Löparskorna är nedpackade. Hoppas på runda i slottskogen, längs med Vasagatan, genom minnenas alleér. 

 

J är i Bryssel, reste igår. Är mitt i den politiska högborgen. Anar att han trivs. Något ville han ta med sig när han åkte. En känsla av mig. Han hörde av sig på jobbet igårmorse, ville ses för ett hej. Han log allra varmast när han fick syn på mig, kom emot mig & drog in mig i sin mjukaste, mest ömsinta famn. Ses snart igen. Den famnen känns fortfarande. Den här nya transformationen är inte enkel att bygga upp men det känns värt det.