mellan raderna.

Haft fina möten med Frida & endera dagen drog vi ut tillsammans med våra väl valda J:s & paddlade kajak (jag med feber & dumdristighet); havet var vårt & jag älskade varje sekund; tog in varje våg som ett barn som för allra första gången beskådar det otroliga; försöker begripa, greppa den skönhet som snarare kan kännas än betraktas. Både jag & frida, giriga som barn som vill göra exakt det där & inget annat för resterande del av livslinjen. Tillbaka på land dök fler & fler vänner upp, de mest utsökta av skatter på vår gemensamma havsbotten. Hanna, Trutsången & Anetta, Frankie & Helene & Elliot, Meno & fler som delade vårt kaffe, oväntad prinesstårta som någon konstnär plötsligt tog fram & så mycket annat; stunder när en njuter, lutar sig tillbaka, är hemma. Att se min J omgiven av de övriga mina; obeskriven lyx som jag inte är bortskämd med. 

 

Sedan Amsterdam har det inte funnits någon hejd på min törst efter J. Velat somna intill honom varje kväll, börja dagen bredvid & få göra något gemensamt av det mesta. Igår badade vi bastu med några av hans valda & det gav en del perspektiv; synliggjorde, påminde om de intresse hos honom jag både älskar & räds. Naturen, skidåkningen; allt utför branter; living on the edge, att vara levande i det stora vita flödet nedför bergen; helt i sin bubbla, avskuren allt annat. Tack vare det intresset förstår vi varandra ännu bättre gällande passionerade visioner, aktivistiska sammanhang, adrenalin, frihet & de meditativa andetagen som livet på gränsen kan ge. Å andra sidan kan jag lyssna men delar inte hela vägen & jag vill ge honom alla bergsturer i världen att hänge sig åt, all in & utan tanke & längtan åt annat även det som skulle kunna vara mig själv. Vill önska honom allt det men blir mitt i det här fundersam, stundtals inbunden & lurpassar på mig själv & mitt val av kärlek. Inte för att valet någonsin känns mindre skönt i kroppen, snarare att den rätta känslan gör tanken på att se honom förlorad som ett hårt slag i mellangärdet. Han slätade ut mina rynkor mellan ögonbrynen när vi kröp ned tillsammans & väckte mig sen mitt i natten: Jag tycker så väldigt mycket om dig, sa han, drog mig intill sig & höll om mig till dess att hans andetag blev lugna igen. När vi vaknade imorse, första dagen efter semestern; time to go, tillbaka in i ledet var det med gemensamma skratt; eller snarare; hans som fick mig att skratta så att jag tjöt, glada tårar som följde mig hela vägen upp till morgonkaffet. 

 

På jobbet igen alltså. Alltid lite speciellt, att få in den radiostationen i systemet. Snorig som få men ändå på banan. Det var en gemensam lunch med kollegor, även med J. Utmanande, skönare än vanligt på jobbet. Det gjorde mig lätt, glad. Han sökte upp mig på kontoret därefter, två turer där han med rastlösa, lite till synes vilsna steg rörde sig runt, såg på mig, kunde inte bete sig. Alltid dessa roller, här & där. Så svårt att vara såhär kär på jobbet konstaterade han högt för sig själv. Jag kan inte fokusera, inte alls. Jag log mest för mig själv; tänkte att det är hans resa att göra nu. Där har jag varit hela hösten & det utan att han ens alls log tillbaka ibland. Inte ens det. 

 

Mor hörde av sig mot eftermiddagen, ville bjuda mig & min stora, evigt stora kärlek på middag; Hanna. Och en sådan fin middag det blev sen. Familjen, så nära den är.

 

Kom hem efteråt; längtade efter att få möta J då det var han själv som bett om att få komma & sova hos mig ikväll.  Nådde lyan, ingen J. Så meddelar han mig att han behöver sova ensam ikväll & det är intressant hur kärleken kan göra mig helt fucked, alldeles skev i tanken & föder en attackerande snabbhet som tror det värsta om allt. Såklart är det inte kärleken som gör mig så utan min inställning, mitt mående, stunden. Den inre känslovärlden känns bräcklig, som ett korthus som kan falla sönder på ett ögonblick & få allt mod raserat. Fel ord vid fel tillfälle så pang, allt spelar död, frusenhet. Är fortfarande förkylningsbräcklig & har ont i brösten, inte bästa kombinationen. när jag är vinglig förstår jag inte alls det som är mellan rader, då fyller jag varje möjlighet till tolkning med en rädsla om att slaget redan är förlorat. Mitt eget mod rinner ur mig, blir hal & svag, vill tona ut en stund. 

 

Längtar till H:s famn, hennes koftor, hennes händer runt en tekopp. Vill vaggas, vara stilla, inte tänka. 

 

Jag har tänkt så mycket på senare. Träffade en gammal klasskamrat från genusprogrammet i Lund igår & med ens  när jag kom hem började jag söka information om masterprogrammet, om att fortsätta studera, fördjupa mig, kanske vilja forska. Fann en grymt fin, lockande utbildning i Stockholm. Kände hur entusiasmen gjorde mig starklar, redo att lämna norr för ett tag. Har en gryende rastlöshet i mig, en längtan efter nyheter, efter att få göra skillnad igen, krusa vattenytor, knyta näven, stå allra längst fram & gapa högt!