Efter Amsterdam.
Han & jag på tu hand i Amsterdam (och som vanligt) överraskas jag över hur (magiskt) det kan vara att kapitulera för en annan människa, den känslomässiga dedikationen som gör en brutalt sårbar men bara då & endast då kan också den fullständiga saligheten bjuda in till den alldeles särskilda resa som är tillägnad de som vågar.
Vi tog dagarna som de kom. Installerade oss inledningsvis i Zandaam, en förort till Amsterdam hemma hos Maeva & katten. Gjorde allt som föll oss in. Lärde känna Amsterdam med omnejd & varandra. Lyfte på locket till den andres vanor, farhågor & tjusningar. Drack öl längsmed några av Amsterdams alla kanaler, stadens hela flytande blodomlopp. Besökte Europas största loppis, fick till skänks en fantastiskt staty på fjorton kilo som vi skickade till Sverige efter ett litet äventyr i sig, fasades över baksidan av den legala människohandeln som prostitutionen ger upphov till, alla dolda containrar med människor avskrivna värde & mänsklighet, svor över vidriga turister: läs vita män på svensexor som gjorde det till en lek att köpa kvinnors kroppar, besökte konstnärskollektivs kreativa cafeer, delade middagar, vandrade omkring & framförallt & kanske allra mest så såg vi varandra, landade intill, vidrörde. I myllret av allt blev vi ännu tydligare & mer inzoomade.
Jag trivs så intensivt bra med J att jag samlar på mig minuter i hans sällskap. Ibland slår det mig att det oftast är han som säger att han ska gå & jag blundar för insikter om att jag oroar mig över att han tycks planera att kunna vara borta länge & mycket bland sina berg när skidsäsongen är kommer & att jag ska reduceras till ett tidsfördrivs som ger vardagen ett skimmer utan att för dess skull få var skimret själv. Jag får jobba med det, den olustiga känslan, klenheten i att tro att jag ska bli avvisad när bättre utbud råder. Min veka, taniga självkänsla ifråga om att vara den andres valda fokus är min resa att ta hand om, inte hans. Förvisso är det han som dyker upp hos mig nästan varje dag & inget hellre vill än att somna skedandes, alldeles nära mig. Han i sin tur får jobba med känslan av otillräcklighet över att inte vara den friluftslivsbejakande partner han menar att jag egentligen säkert drömmer om eller att han inte är den som i nuläget är redo att i samma utsträckning som mig bygga en gemensam grund, nu.
Jag har hittat hem i John. Enkelt och på samma gång helt överväldigande. Suger i mig varje ögonblick med honom, håller ingenting tillbaka. Satsar allt. Att få förenas i en sådan känsla; att få ge, få berätta, dela, gemenskapen i det förenade fokus som kärlek kan ge, otroligt.
Han skriver till mig:
Du är i mina händer. Mitt huvud, min kropp. Mest och oftast.
Jag förstår att han menar det på sättet han också är med mig när vi ses. Hur han tar mina händer i sina, hur han nästan alltid vill ha mig lite närmare oavsett om det är när vi sover, äter frukost, står bland grönsakerna i en matvarubutik eller om vi ser en film. Känslan av att tycka om någon så mycket att du både vill vrida ur den allt den är med brutala rörelser, girigt & hungrigt samtidigt som du å andra sidan bara vill ligga alldeles intill, vara en omhändertagen kattunge under den älskades händer.
Det rör sig stora omvälvande existentiella funderingar i mig nu. Ena dagen går jag på visning av en stuga för att förankra mig, andra dagen funderar jag på att ta mig an ett internationellt uppdrag någonstans. Jag tror att det här året kommer att ge nya riktningar. Jag ser plötsligt en tjänst som ligger ute, som skriven inte åt mig men åt J. En tjänst på heltid som politisk sakkunnig i Bryssel på minst ett år med start omgående. Jag läser beskrivningen & anar att J kommer att få den om han söker. Jag läser raderna igen & igen & ser att denna tjänst är vad jag tror att J både önskar sig & behöver. En rejält hopp för en karriärslysten, resursstark & nyfiken person med exakt rätt kunskap i bagaget för att lyfta denna tjänst i linje med efterfrågan - och mer därtill. Jag tipsar honom om tjänsten. Av kärlek kan jag inte göra annat. Jag skulle känna mig stolt & glad om han fick den, få se honom växa in i den, stärkas. Kan se framför mig hur han skulle glida fram i kostymväldet Bryssel, vässa de politiska argumenten & snart vara en hemtam varg på sin hemmaplan. Tänk om det skulle bli så att han plötsligt, på riktigt får tjänsten & börjar packa väskorna & flyttar? Tanken är inte alls orealistisk. Sällan blir något som en tänker sig men bra kan det bli ändå. Jag kanske också skulle kunna finna mig ett jobb där. Varför inte? Haka på, göra något helt nytt? Tanken på att han skulle försvinna & att jag blir kvar utan honom finns inte.
På tal om annat drog jag in till stan tidigare i eftermiddag, förkylningen till trots. Plötsligt mötte jag på Martin, my pre-designed partner. Vi har inte setts sedan beslutet om att inte resa till Skottland. Han såg välmående ut, full av aktiviteter i bakfickan, också på naglarna som nu var målade i rosa. Flera veckor söderut i saltvatten med dykning & morgondopp har gjort honom gott. M med de grå tinningarnas charm personifierad. Jag saknar honom. Vårt samtal flöt på bra, lättsamt, enkelt & avskalat som alltid. Jag hoppas vi får fler chanser att förenas i gemensamt fokus på nya sätt.
Jag är hemma ikväll med huvudet fullt av snor & kroppen febervarm. Varit tvungen att avboka tidigare inbokade roligheter för att bara vara hemma, stärkas upp igen. Trutssångsfirandets födelsedag, Hannahäng. Allt får ske en annan dag.
