Det brinner i min skalle.

Tredje dagen av feber & det brinner i systemet. Jag kan inte hålla mig still utan driver runt, träffar efterlängtad vän på besök i staden & Fridas famn förvisar mig om att vi är två som har längtat lite. All denna extended love med mina chosen ones, alla platser som har bytts ut, liv som har transformerats. 
 
Det brinner inte bara i blodet utan också i hjärtat när jag tänker på allt som har förändrats, att just förändring av allt är det enda konstanta vi har. 
 
Jag har läst Birgitta Stenbergs självbiografiska romaner i sommar & hennes liv kunde på sina sätt varit en inspiration för mig själv att sätta det egna livet på pränt. Vilka är det som jag kommer att söka upp när jag firar min sjuttioårsdag?Jag skulle önska dit människor från olika epoker. Från de yngre åren är de inte lika många som från den senare, mer samtida & aktivt valda delen. 
 
Igår hamnade jag i vila på ett starkt bultande hjärta som rytmiskt slog slag efter slag under mig. J & hans Sebastian tog hand om mig på allra finaste sätt; vi låg lite i solen med färsbryggt kaffe i händerna, det köptes färsk lax från kajen i norra hamn & sedan tillagades godaste middagen hemma i kollektivet. Febern steg & yrseln rörde sig i mig som vågor till havs & J placerade mig över sin mage & bröst, därav de pulserande hjärtslagen under mig. Där låg jag länge, länge medan han smekte mig över håret & när jag blev pigg nog att ta mig ut för att köpa en svalkande isglass gjorde han mig sällskap, hand i hand längs med gator som smektes av ljumma vindar. När vi senare kröp ned i hans säng var det med tacksamhet som jag kände hur han drog mig hårt intill sig, lindade sig runt mig som om han var rädd att jag skulle försvinna när som helst. Äntligen sa jag. Natten innan sov vi inte tillsammans & det hade känts som ett onödigt slöseri av timmar som hade kunnats spendera betydligt skönare än i ensamt snörvlande. Ja, äntligen igen svarade han och fortsatte: Är vi väldigt kära i varandra du och jag? Ja, svarade jag. Och vilken lyx det är. 
 
Jag har fått ställa in en efterlängtad inplanerad ö-luffar-helg med Micke på grund av febern. Är ovan vid att vara nedslagen av kroppen som nu & jag bara längtar till dess att det går ur mig. 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0