mellan raderna.

Nu är det dags igen, att summera en nästan öververkligt intensiv vecka. Jag kan knappt tro att det är sant, att fira att den här arbetsveckan är över på ett värdigt sätt finns det inte utrymme eller ens fantasi för nu. 

 

Oroliga nätter, vaknat upp flertal gånger av drömmar som varit lopande organiseringsdrömmar inför kickoff och konferens denna vecka. Stress. Spända axlar, feber, snabba steg. Som extra bonus, enorma snömängder som fallit. Vackert säger skidkonstären, oroväckande konstaterade den konferensansvarige. Tid blir så relevant helt plötsligt då det är dags för konferenser. Tid i hur länge det tar att köra bil i djupsnö, på oplogade vägar utan sikt. Tid i hur länge det kan ta att ta sig loss då en lyckas köra fast två gånger inom loppet av femton minuter. Tid i att hålla ordning på föreläsares programpunkter, flygtider, fikapauser, att tacka av, att bjuda upp på scen, att skapa eftertanke. Tid, en social konstruktion att enas kring, att bli besatt av. Tankar om tid som fått mitt näsblod att rinna. Inte bara vid ett tillfälle utan en dag, två dagar, tre dagar, varje dag denna vecka. Stress denna vecka. Kulissernas baksida. 

 

Framför ridåerna, på scen, ovan jord & tanke, där gjorde jag det igen. Där satte jag det. Och kanske är det första  gången jag som ständigt självkritiskt kunde konstaterade att det inte fanns någonting jag velat förändra i det program jag hade byggt upp. Denna konferens blev över förväntan, vågar till och med kalla det succé. 

 

Har nått mitt hem ikväll. Andas. Ut. Min vän Nino har lånat min soffa några nätter men den är inte här än. Tystnad. Lugn. Ro. Låter all rörelse, alla ljud tona ut. Mig själv också släppa allt, bli som blaskig vattenfärg.

 

Långt samtal med Ma i luren innan jag skingrade mig själv i några olika delar. Tröttaste delen av mig själv ville bara somna, direkt. En annan del kommenderade ned mig i badkaret. Den riktningen segrade så jag segade ned mig där i värme, med ansiktsmasker, lät stressen rinna ned, iväg med badvattnet sedan. 

 

Förkylningen börjar lätta lite. Kanske har all stress fått kroppen att varna; sakta ned! Och nu saktar jag ned. Nedkrupen i sängen. Två veckors arbetstoppar är besegrade. Otroligt. Hurra. Såklart att jag direkt ville dela glädjen med J; vem annars? Lämnade tillbaka bilen på jobbet efteråt. Sen eftermiddag, alla kloka människor hade lämnat bygget. Alla anställda. Inklusive arbetsmyran guldlock. Hans kontor ekade tomt & jag kände mig nästan ertappad i synd där jag stod med min obesvarade längtan, blickandes in i hans tomma rum. Undrar för mig själv, Vad gör han ikväll? Är han glad? Är han med någon annan? Vill säga det: Jag saknar dig så jävla hårt. Undrar: Saknar du någonsin tillbaka? Han skulle troligen svara: Jo, visst saknar jag ibland men men inte på det sätt som du saknar mig. Och oftast är det faktiskt bara blankt. Känner inget. 

Lyssnade på Emil Jensen igår & idag & de här raderna, jädrans alltså. Rakt in bara. 

Det är sorgligt att tänka att om J hade varit här hos mig ikväll så hade det varit ovant att röra vid honom. Ovant, kanske fumligt. Att det som var så rätt (för mig) kunde bli så. Sorgeprocessen fortsätter & ikväll är det extra kännbart igen. Trött, rätt slut. Skulle vilja ha hans lugn bredvid, blickarna som inte går att ersätta med någon annans blå. Hans starka, lekfulla, stillsamma öppna famn. Där bor jag i tanken ikväll, vill jag drömma om inatt. Det här tillståndet gör mig sårbar & i den sårbarheten finns det inga skal som motar bort en förlorad kärleksvän.