mellan raderna.

Jag saknar ihjäl mig efter dig skrev jag som en tonårig i mitt block medan han satt en meter bakom ryggen på mig. It was a sad song. Det kändes så. Att vara en person som någon slutat längta efter har varit en brutalare upplevelse än jag kunnat ana. Så jävla svårt att tro så hårt på sig själv, iallafall. Att tvinga sig till det. Vi deltog båda vid avslut på ett projekt. Samma projekt som förde oss samman. Det var under en gemensam träff inom detta arbete som jag föll som jag gjorde. Sometimes when you fall, you fly. Det gjorde jag då men inte längre. Så symboliskt, att projektet avslutades idag. Det var ett krafttag, en rejäl energiförhöjning, en resa, en lärdom, en kärlek. Kraftsamling gav mig oss, en lång fin stund. Den är över nu. Jag förstod det idag. Inga frågetecken. Jag såg att dina ögon inte brann längre när de mötte mina. Plötsligt mötte jag dem & såg tomheten. The fox is gone, du har gjort dig av med henne. Jag såg dig verkligen idag & du kändes sval. Kanske avstängd. Jag tittade på dig flera gånger när din blick vilade på annat & då såg du glad ut, såg så himla fin ut att jag blev utom mig av akut vemod. Jag hade dig nära, jag hade det. Jag försökte minnas dina ord en gång om att vi inte slänger allt över bord bara för att vi slutar ses, att vi inte glömmer bort att vi en gång hade något fint. Inget kan ta den historien ifrån oss, ifrån mig. Du, som en av de finaste människorna jag vet. Fortfarande. Jag saknar hur jag fick dig att skratta. Så som du fick mig att släppa hela världen för en stund. Jag saknar oss. Idag var ett hejdå, ett verkligt sådant.

 

Tacksam för en helkväll med Ludd. Han spelade sina nya låtar för mig. Jag grät, han höll om mig. Sen kunde vi skratta & jag landade mjukt.