mellan raderna.

Natten till tisdag sov jag mjukt som ett barn. Drömde en vacker dröm om J. Vi sa ingenting till varandra utan vi höll den andres händer bara. Känslan var kärleksfull, ömsint. Han såg på mig, blicken var varm. Drömde slutade med att vi satte oss på varsin buss, åkte åt skilda håll. I drömmen minns jag att hans händer var varma när vi släppte taget. 

 

Imorse under en gryningstidig promenad till jobbet, första dagen i en annan del av verkligheten bestämde jag mig snabbt; its time to create a new beginning. Jag tog upp telefonen & med en enda knapp raderade jag honom & därmed också hela vår historias rader till varandra; alla godnattrader, längtan, frågetecken, bekräftelse, avslöjanden, allt. Raderad. Tur att det var en stunds promenad till jobbet. Det gjorde ont i hela kroppen att ta bort honom så. En underlig känsla i magen av illamående, som när en tvingas till något som verkligen inte känns bra men en gör det, ändå.

 

Satt under förmidagen på fikarasten med kollegorna. Han dök upp, såg rakt på mig. Log, inte lika hjärligt som han brukar tyckte jag, eller så inbillade jag mig & läste in mitt eget allvar i honom. Jag gav honom inte ett leende tillbaka, en nick bara. Som om han är någon jag känt lite vagt nån gång. 

 

Den här processen gör ont. Som om jag skär bort något från mig. Ändå känns det nödvändigt. 

 

Han besvarade till slut min fråga häromkvällen, föranlett av misstaget där jag skickade sms:et jag genast ångrade. Han skulle jobba, sa han. Hade inte tid att ses. Den informationen räckte för mig. Jag gav inte ett svar tillbaka på det, inte en enda stavelse. Och nu raderade jag hans nummer. Jag försöker vara hård. Jag gör det med tvång, för mig själv. Let go. Nu finns det inget annat sätt. Jag har gett upp hoppet på riktigt om oss två. Det går ledsna tankar i mig som minns honom med värme. Och visst är vemodet där, saknaden. Det får vara så nu. Hejdå kärleken. Det var fint, det som var. En påminnelse om hur jag villl att det ska kännas.

 

Fick snart, oväntat ett sms. Som ett gummiband, som en teaser. Klart att det var J som skrev. Just när jag hade lyckats radera honom, iallafall som symbolhandling. Rader med satir, feministiskt vinklad samhällskritik. Sådana rader vi ofta har uppskattat att kasta över varandra; dra på värre & värre & dra allt till sin spets. Jag såg honom som en hund med benet i munnen; se mig lite ändå, se mig. Jag finns här, vill inte riktigt gå. Inte än. Jag älskar hans huvud.

 

Jag tog mig genom dagen, uppskattade mitt jobb. Satt på eftermiddagens fikarast & hade inspirerande samtal med kollegor om normkritiska föreläsare, om att arbeta med genusperspektiv, om landstingets ansvar för arbetet med integration. Plötsligt dök en välkänd (och fortfarande, för efterlängtad) figur upp & slank oväntat hastigt ned bredvid mig. Först blev jag nästan obekväm, ville vrida mig ur situationen & slippa hantera den men ville inte göra något så tydligt. Vilade ingen blick på honom, höll mig stadigt kvar i diskussionerna som redan fanns i luften. Jag kände hur han såg på mig. Jag undrar vad han tänkte. Log han över mitt ostyriga hår? Betraktade han mina trötta osminkade ögon? Mina rosiga kinder av allt skidåkande? Jag såg på honom snabb & märkte att han log. Diskussionerna fortsatte, han gled in i dem, våra ord i varandras, blickarna möttes. Kändes som två hingstar, nästan i strid, lite lek. Han fångade skickligt upp mina tanketrådar, jag mötte hans engagemang. De andra försvann ett tag. Vi satt kvar & jag stred hårt med mig själv för att inte bli personlig, politisk men inte för nära. Jag är övertygad om att vi båda ville förlänga den stunden. En kollega kom tillbaka, dags att gå. Sida vid sida en stund. Hans kollega drog otåligt i honom, behövde hans tid. Ändå stod han kvar. Jag också. Mitt emot varandra bara. Det var så uppenbart att det inte längre var en politisk diskussion mellan oss utan annat. Kollegan bad om uppmärksamhet, igen. Vi två, förstenade i stunden väcktes, såg varandra länge i ögonen & skiljdes åt.

 

Jag har iallafall inte lagt till honom i telefonen, igen. 

 

Blev upphämtat på jobbet av älskade Malin, min psykologiska feministdoola & vi traskade iväg på en lång babbelpromenad runt en fjärd. Mer tömd, trött i benen & mentalt klokare sa vi på återseende utanför badhuset där Ma väntade på mig & vår stundande date i vatten & bland svett. Rörelsen fortsatte med andra ord & det blev en jättefin stund med honom. Närvarande, lugn, varm. Har traskat hem sen, raskat mig in & dragit på mig understället. En dag i rörelse, strax väntar en kvällstur på skidor med M som kommer att avrundas med en sen skogstur under fullmånens ljus som enda källa för seende. 

 

Jag kommer att somna genomkörd. Det betyder en lugnare morgondag. Det är bra det här. Mitt recept för att inte fastna i lopstationer & destruktiva tankemönster. Jag styr skeppet.