Life is organic so let it grow from each and every moment. I grow inside of you.
Snart har jag legat här under täcket med kläderna på, bara för att jag kan, i drygt två timmar. Lyssnar på musik, skriver, låter kroppen mjukt & behagligt slappna av. Självvård. Haft intensiva jobbdagar, slutat runt halv åtta på kvällen, kommit hem & knäckt mig själv till sömns, tvingat upp mig själv med trötta salamanderögon & påbörjat ännu fler rörelser innan den första ens upphört eller landat. Mötte den älskade modern igårkväll & fick nybakta bullar med mig, ramlade vidare in med de trötta ödleögonen till M & fick själavårdlanda under hans händer, i en trygg vänskaplig hamn & det var tacksamt innan jag akutsomnade i mitt egna hav till säng. Kom att påminnas ikväll om att jag, för ett år sedan vid denna tid såg egentid som den största bristvara. Jag försökte pussla, dra i & stretade för att få till egna stunder. I mitt hem bodde någon annan, överallt omkring mig fanns det människor & mitt arbete hade inget slut; oavsett om det var kväll eller helgdag. Ett år senare bor jag ensam, mitt liv är betydligt mer strukturerat, den egna friheten större & den inre känslan av organiskt flöde nås enklare. Hur livet kan ändras. Då hade jag två romantiska relationer nära, nu delar jag knappt ett samtal med någon av dem.
Igår var jag uppfylld efter en energigivande, inspirerande konferens & var på väg att aktivt söka upp J på kontoret efteråt, för att dela. (En tillfällig nyck, en hastig idé om det gemensamma, om att vilja vara tillhörande) Vi möttes på vägen. Han på väg därifrån, jag till. Det blev ett tomt samtal. I hans ögon saknades energi. Det slog mig att även min egen känsla för honom, dedikationen, gjorde ett tvärdyk i bortfall. Vill skaka honom, varna lite. Säga att det händer något här nu, i mig, en lavin. Kärleken för honom dalar, sjunker, riskerar att förlora det verkliga greppet som behövs för att den minsta kärna ska kunna fortsätta gro. Snart finns ingen återvändo. Jag ville inte att det skulle bli såhär. Jag ville inte släppa taget. Jag blir förundrad (ändå) över processen. Hur tydligt det är att kärlek & ömhet inte kan växa på egen hand, inte i förlängningen. Hur mycket jag än vill älska honom vidare så börjar dagdrömmarna tona ut, minnen bleknar. Jag vill bädda ned mig själv, minnas hur han känns men minnena som börjat dominera är de senaste veckornas tomma blickar som han gett mig. Avstånd, distans & förnekelse. Känslan av hans händer på min kropp är mer en tanke än en känsla jag minns. Jag intellektualiserar honom mer än jag känner honom. En del av mig vill hindra förloppet, panikbromsa, vill vråla ut att jag inte vill förlora den här kärleken som jag trodde så starkt på! Den kommer aldrig tillbaka, inte som den var när vi var som ömmast omslingrade, då. Aldrig är ett stort ord, ett urgröpande ord som fyller mig med avgrundsdjup. Historien är över, jag lever inte i ciklar. Jag förstår att vi fortsätter att träffas men vi gör det inte som vi gjorde det. Jag saknar det jag minns men inte vad vi är nu. Jag är nästan mest förundrad. Hur den mjuka, ömma, hängivna guldlocken kunde förändra sig själv så, på förhållandevis kort tid. Han är inte längre det minsta inom räckhåll, vare sig med ord eller känsla nu.
Kontraster. Tänker på hur jag uppskattar dem. Något kallt, något varmt. Något hårt, något mjukt. Alla är vi flytande kroppar, alla kroppar, var och en i sig själv är en värld av inre dynamiska flöden, av ljus & mörker, njutning & smärta, rörelsen & stillheten.
Det handlar om att möta sig själv där en är. Om att smälta in i andras rörelser, former där de är, just där ett möte kan skapas. Att inte forcera energier, bara välkomna dem, acceptera dem för hur de tar sig uttryck.
Life is organic so let it grow from each and every moment. Det är min signaturmelodi just nu. Let it grow.
"I would like you to go to bed with some good news: I booked my flight to Lulea and we will be seeing each other in seven weeks from today. so, how does one kiss a tired little fox goodnight I wonder?"
Ord från S. Den tyska främlingen. Jag gjorde det. Vågar kanske inte egentligen (är så jäkla rädd, nervös, allt) men har ändå öppnat upp & bjudit in. Jag längtar massor, hur mycket som helst, mest (!) mitt i nervositeten. Han kommer. Jag kommer stå där på kallax & ta emot honom. Om prick sju veckor från idag. Tänk om jag kunnat ana att den spontana resan till Berlin skulle generera ett sådant celebert besök i det egna rävgrytet? Tusen miljoner bubblande tankar rusar i mig. Det känns som en längtan efter julafton för det lilla nyfikna barnet. Jag skulle faktiskt vilja att han redan var här. Hur skulle det vara? Jag tror att han skulle möta min blick, se utforskande ut. Jag tror att han är lugn, att han har mycket eftertanke, stor övertygelse, mod & nyfikenhet. No, hold your horses. Mer, enjoy the ride & be a rider of the storm. Undrar vad för slags storm vi möts i? I vilken organisk form vi växer fram?
Kommentarer
Trackback
