mellan raderna.

Det nya året har fortsatt på en bra bana. Jag gör det jag tänker att jag vill göra, i den mån det är möjligt. Jag litar på att stunden för mig vidare dit jag vill, att jag är på plats i den för att jag ska vara där. Jag ser till att möjligheter skapas, att det blir till ingångar som är förlängningar av mig själv, av det jag vill ska hända. 

 

Jag inledde själva nyårsnatten med att se min egen osäkerhet i ögonen & be den lämna mig ifred. Ibland är de där, ögonblicken, brytpunkterna som förändrar, de små, ibland utåt sett obetydelsefulla gesterna, signalerna, orden, nyanserna som kan vara kärnan som äger all kraft till alla riktningar, just choose. Det gäller att se då, att lyssna in, att välja inifrån. Jag låg med huvudet i Luringens famn & lyssnade till ett pågående samtal mellan honom & en annan. Han strök mig över håret, som en katt & jag kände genom hans beröring att jag var efterläntad, att hans händer var glada för att ha mig där. Ett tag senare, när det bara var vi två kvar, blev jag plötsligt osäker. Inte osäker för stunden, inte egentligen för den stundens skull utan för att den påminde mig om andra tider för flera år sedan. Det var en begagnad, utnött osäkerhet som dök upp för att stunden påminde om en liknande för länge sedan. Den uppstod då Ludd tittade på mig & undrade om jag ville sova enam då det fanns gott om plats eller om jag ville sova med honom. Det min gamla osäkerhet sög i sig & hörde var; jag är inte så säker på att jag vill sova intill dig. jag erbjuder dig andra möjligheter för att slippa säga att jag inte vill vara nära dig. Jag kunde riktigt höra hur den förvrängda tanken drog igenom mig, försökte vrida om samtidens nya stund, göra den till något annat än vad den var. I ett ögonblick stannade jag upp i tiden & lyckligtvis kunde jag se vad som skedde i mig med perspektiv & förstå vad det var som hände. Där & då valde jag att bryta den gamla inställningen om att jag inte kan bli vald, valde att lita på stunden istället, på hans blick & på min egen orsak till att vara där. Lite som att borsta tänderna med vänster hand helt plötsligt eller leda cykeln från höger sida istället för vänster. De vanor en skapar sig & sedan bara gör, igen & igen så mycket att dessa vanor blir en del av en själv. Inte för att dessa vanor är bättre än andra, de bara börjar hända som den mest naturliga sak även om en från början har lärt sig till dem. Jag såg tillbaka på Ludd, tog kraft & svarade att jag utan tvekan ville sova nära honom, helst vara i en flock tillsammans. Vill du det? frågade jag. Han nickade. Och så, där & då bröt jag en dålig vana, påbörjade en process för läkande. 

 

På nyårsdagen, på hemväg från vår gemensamt sköna inledning av året ringde Sengångarvännen mig. Han hade fastnat i gamla känlsor & drömmar & det var en påminnelse att prata med honom, höra dessa tankar med distans. Blev påmind om att jag vill vara vaken & tydlig för mig själv, inte längre lika känslomässigt självuppoffrande. Min väns kärleksdrömmar gjorde honom dimmig & girig & tillsammans kunde vi reda ut det.

 

Jag & Micke hämtade upp honom tidigt följande morgon, igår, för att göra verkstad av skiddrömmar. Jag hade varit & lånat min fars rejäla bil & det var mysigt att ge sig av. Jag körde i mörker hela vägen fram till Älvsbyn innan dagen gjorde entre med sitt ljus. Njöt av att lägga mil efter mil under oss & se hur träden blev allt tyngre av snö, hur marken blev mjukare & mjukare. Jockmokk är vackert om vintern & skidbackarna bredde ut sig framför oss. Jag verkligen älskar skidåkningen, vad den gör med mig. Living outside the comfortzones, att hänga lite på kanten. Vi tog oss nedför offpistade backar som vid första anblicken kändes omöjliga, jag tvingade mig utför branter som jag inte vågade ta mig an men gjorde ändå. Johan utforskade backarna på sina sätt, första gången på brädan efter tjugo år medan jag & Micke åkte med varandra som gemensamma andetag. Det var första gången som jag mediterade mig nedför backarna, som jag vände mig inåt, andades genom den höga farten, svängarna, försökte läsa backen, flöda med & bara ta den i rörelse där inget annat fanns; vare sig före eller efter. Upplevde stunder av totalt flow, det flöde jag längtat så efter hela förra året. Då allt stämmer. Där i backen fanns det tillsammans med skratten efteråt, med mjöksyrade ben & vakna sinnen. Så skönt & vi maxade åkningen, all day. Tankar om J dök upp många gånger mellan åken då skidåkningen är hans stora kärlek & värld. Mindes hans förklaringar många gånger om att skidåkningen är hans flykt till verkligheten; hans enda sätt att koppla bort alla tankar på allt annat (även då mig). Igår, efter sköna flöden i backen förstod jag honom. I rörelsen finns ingenting men samtidigt allt. Jag förstår ännu mer varför han väljer den verkligheten, den vita meditativa världen. Jag förstår också ännu mer hur det kommer sig att vi två har mötts & haft förmågan att connecta så. Vi är lika, vi attraheras av samma slags energier & drömmar. Vi går igång på liknande frekvenser, har förmågan att uppfyllas så totalt av en enda rörelse. I kärlek såg vi varandras inre eldar & följsamma rörelser & det var i den kärleken vi lärde oss att vara stilla med varandra, att landa. Han översatte det med att jag var hans fristad. Jag förstår att han menade det. 

 

Med glada kroppar nådde vi Luleå igår kväll. Jag & Micke valde att fortsätta den tillsammans. Vi gjorde något fint igår. Mediterade med varandra. Kopplade upp, stärkte oss ihop. Vi såg en film sedan, allt var mjuka rörelser, mjuka tankar, synkronisering & trygghet.Somnade till bredvid honom i hans soffa & landade i min egen säng i gryningstid.

 

När jag vaknade kändes det som att något saknades. Som att det fanns något intill mig nyss. En känsla av förvåning; varför är han inte här nu? Guldlocken. I flödet igår kändes han, blev jag påmind om kärlek i sin rena form. Den här morgonen saknade jag honom. Som en hunger, en förlust av en väldigt kär vän. Ville sträcka mig efter hans hud, slå på toner med Lemongrass, göra en morgonresa med honom, en resa i stillhet, med kraft. Han är inte här. Det är en ledig lördag & det känns bra att vakna med Gudrun Schyman i radiointervju & med småfix här i grytet. De lediga dagarna är snart över & jag tackar mig själv för all den rörelse jag har fyllt dem med. Jag har inte stupat. Jag har inte bara väntat eller hoppats, inte drunknat fastän jag gråtit, har inte gått sönder fastän jag kraschat. Livet har fortsatt vara levande. Jag känner mig levande & det är skönt. 

 

 

 

 

Tar med mig dessa ord in i dagen: älska är att lära sig att se, att vara stilla.