If not now, when?
Jag hade anat att det skulle vara utmanande att vara tillbaka på jobbet. Jag hade, nästan trotsigt, motat bort alla tankar på jobbet & utvecklat någon form av ignorans, omlindat av ett slags motstånd för tanken om att återvända. Det är klart att orsaken till det kan sammanfattas med en enda bokstav; J. Lika sorgligt som det låter; jag hade låtit medvetenheten om hans existens grusa även de positiva aspekterna av att jag råkar driva ett av länet största och kanske mest positiva projekt. Ett sårat hjärta ger ett stort ego, thats a fact. Och även dimmiga perspektiv & begränsade synsätt.
När jag kom in på jobbet idag möttes jag i éntren av byggets konstansvarige. Han tog genast tag i mig, önskade mig god fortsättning & informerade mig om att de tavlor jag lagt högst upp på önskelistan till kontoret nu hade blivit mina. Tavlor där den ena föreställer ett fantastiskt foto på en magisk skogsglänta, en annan tavla som är en akvarell, också den av en skog. Vilket fint tecken; bring yourself back here. Your innerself. På kontoret låg buntar med material som kommit från tryckeriet; tydliga tecken på det arbete jag gjort under hösten. Plötsligt låg det där, informationsfoldrar om projektet jag tagit fram, affischer till projektets stora öppningskonferenser med föreläsare som bland annat Mark Levengood & Emil Jensen. Stod där på kontoret & såg mitt arbete, mindes hur jag jobbat fram rätt färger som jag ville skulle bli kännetecknande för projektet, namnet som blev SAM-projektet, syftet, metoder, målsättningar som bollades fram. Det har blivit buddistiskt helande orangegula färger, ett könsneutralt projektnamn för inkludering, metoder som bygger på kreativitet, nytänkande, mod. Jag tycker om mitt jobb.
Mötte en kollega på väg upp till min avdelning som i förbifarten sa att J var där, på jobbet. Ingen märklig information att få då folk vet att jag & J är ”nära vänner”. (Hur sant det nu må vara eller inte)
Slog på datorn. Såg J:s namn blinka till; ett hej på skärmen. Och där började min resa in i en fortsättning på det här nya årets goda start. Här krävs det tuffa tag, hög klarhet, min egen tydlighet för mig själv för att inte gå tillbaka i gamla mönster. På nyår brände jag en lapp där det stod; ”Jag lämnar mitt självuppoffrande i kärleksrelationer bakom mig”. Lämnar det alltså. Och jag behöver minnas att det beror på att J redan har lämnat mig. För andra. Jag fick påminna mig om det där vid skärmen. Att läsa J:s ordbajseri, hans kloka huvud, han ständigt närvarande satir & ironi fick mig att skratta för mig själv. Jag förnekar inte att jag älskar det huvud han bär. Det huvudet råkar även hänga ihop med en avslappnad relation till närhet, till en kropp som är bra på att omfamna andra kroppar (mig). Fan! Jag höll mig så kort jag kunde mot J (särskilt då det brusade i mig av återhållen superduperkratiglängtan efter att få se honom). Jag kommer väl sakna honom ett bra tag till. Sa hejdå snabbt & loggade ut mig för att inte riskera att ge något av mig själv. Lämnade huset & insåg att det får ta sin tid; att det behöver vara så & att det är okej. Här vill jag minnas att vara snäll mot mig själv. Det blev lättare att sortera nu iallafall. Jag tycker om mitt jobb. Det är relationen med J som jag fortfarande försöker lämna bakom mig, honom alltså. Inte jobbet. Det känns som att det blir ett halvt steg tillbaka i min strävan framåt & vidare. Jag är inte förvånad - jag förstod att det inte skulle bli enkelt.
Det var skönt att lämna huset & känna hur dagens köld bet hårt i kinderna, fick dem att svida. Satte mig på Vetenskapens hus, började skriva. Fick sällskap av Ma, sen av Sophie & Lilo. Drog iväg & sprang lite på gymmet; mötte Mariana & fick lite kramar. Gymmet var fullt av andra svettiga människor, så fullt att jag strax fick nog & förlorade fokus. Blev mer varse om att mitt senaste besök där skedde samtidigt som J låg med någon annan. Den tanken började svida nu & jag blev tankesvag, behövde inte vara där mer. Det har varit så skönt när han varit borta. Kunde han inte stanna kvar där bland sina fjäll & låta mig bli mer färdig med honom?
Min bil, käre gamle Glenn är avställd & behöver lagas. Jag saknar direkt spontaniteten, att kunna dra iväg & åka skidor. Vill åka under Fulllmånen som är nu. Jag märker känslor som dyker upp, en känsla likt väntan. Som om jag väntar på något istället för känslan av att jag gör det jag tänker & det jag vill. Känslan av att inte vara helt nöjd. Hela min ledighet har tagit fram mitt flow, jag vill inte förlora det nu. Därför är jag noga, uppmärksammar känslan som är, för att vara redo att göra något åt den.
Det handlar om att leva, nu alltså. Njuta, vara hungrig, ta för sig. Det är vad jag vill.
