mellan raderna.

Jag höll på att packa landstingsbilen på onsdag eftermiddag när J plötsligt dök upp där i närheten av mig & alla mina fulla händer, svettiga rygg & lätta suckar över att behöva köra till Haparanda, dvs med två timmars mörkerkörning framför mig. Fokuserad & kaffehög lät jag min blick vila på honom & kunde inte undgå leendet som lekte i mina mungipor. Kunde inte hindra mitt leende mer än han kunde förhindra sitt. Märkligt när två människor får varandra att le så. (Dessutom, all hans ombytlighet,så omöjligt att förstå & hantera, vi två så omöjliga när vi försöker bete oss. När vi bara slappnar av, låta oss vara precis som vi är, där vi är - då ler vi båda) Han stannade till framför mig & blickarna han gav mig var outgrundliga. Mindes något jag uppskattade med honom förut. Det var hans sätt att lyssna. Har har haft den förmågan att ge all sin uppmärksamhet genom att vara intill & se på mig, varit nästan oöverträffad i sitt sätt att bekräfta mig på genom blickar som tagit in både ord & gester, en kropp som varit lugn, inte på väg någonstans. Inte just där & då. Lyssnat utan att lägga på värderande ord efteråt, mer funnits där & tagit in det, bekräftat genom en beröring, ett fåtal ord eller bara med blicken. Kör försiktigt Linda, snälla var rädd om dig. Sättet han såg på mig där i onsdags medan han uttalade de orden kändes som en öm gest (som jag med en ömhet för honom som fortfarande pyr i mig säkert drog onödigt höga växlar kring) men det gjorde det iallafall lite enklare att ta mig hela vägen till Haparanda. Det, efter en semmelfika med Ma som jag i vanlig ordning åkte ifrån med en glad känsla i kroppen.

 

Vad ska jag säga om Haparanda? Nådde en genomfrusen stad med iskristaller i luften & krisp under skorna. Sov i ett rum designat av en björkfantast. Jobbade genom ett helt dygn. Planerade minsta detalj, organiserade programmet, såg till att allt flöt på, gjorde mitt yttersta för att vara en inlyssnande konferencier, en god mottagare av alla föreläsare, en inspirerande projektledare, en proffesionell landstingsföreträdare, ett peppande bollplank & en designer av röda trådar, skaparare av ett väbesökt arrangemang & en riktig jävlar anamma verkstadskonstnär. Efter femton timmars arbete satte jag mig i bilen igen, konferens avklarad. "Detta hade nog inte kunnat överträffas" sa några ur stryrgruppen. "proffsigt & tryggt genomfört" sa några föreläsare. Mark Levengood pussade mig på pannan & gav mig en kram & då ville jag nästan gråta av trötthet & glädje. Mitt arbete gör skillnad. Det är tydligt nu.

 

Körde hem, så vansinnigt trött att det var oroväckande att vara på vägen men hem kom jag & det blev akut krasch i säng. Efter bara några timmar insåg jag att jag var vaken igen, att jag klarvaken låg där & stirrade med öppna ögon upp i taket. Hur länge hade jag varit vaken? Det var bara gryning men jag gick upp, drog igång mig själv med starkt kaffe & till slut satte jag mig i en nedkyld bil & körde till stan för att hinna med delar av en tidig morgonföreläsning, arrangerad av landstinget. En intressant föreläsare om fascismen och ultranationalism, Henrik Arnstad. J var där. Vi såg varandra direkt. Föreläsningen hade inte börjat än & jag minglade en del bland andra (så bra människor det finns i denna stad!) under tiden som saker riggades. J vid micken, Grattis i förskott Linda, ljöd genom salen. He makes my heart go wild alltså! Jag stod med en kaffe i handen, så fruktansvärt bakis efter gårdagens enorma arbetsprestation, försökte hålla huvudet uppe & plötsligt stod han framför mig. Grattis, igen sa han & log medan han såg på mig. Grattis i förskott på födelsedagen & grattis till det grymma jobbet du precis gjort! Jag log, trött men mjuk. Ändå. This story. Han & jag, som inte finns längre men som ändå är på något underligt sätt. Det kändes som om vi stod där framför oss med största möjliga inkännande läge. Jag lutade mig lite, lite åt vänster & närmade mig honom ytterst lite & det räckte för att han skulle ta klivet fram & omfamna mig. Första famnen det här året; första kramen, första närheten efter nyheten om att han varit med någon annan. 

 

När jag lämnade stället & drog mot jobbet så var det hans blickar som följde mig ut.

 

Har tagit mig igenom en arbetsdag som jag planerat att göra kort, som blev lång ändå. Viktiga möten, inspirerande sådana med min chef & en annan engagerande inspiratör som är min inresta eld från Stockholm. Jobbade på som i seg gröt, koda i stegen, deg i huvudet. Tog mig turer runt i huset under eftermiddagen, kramade om en kollega jag trivs med som har kontoret mittemot J & hans blick såg mig genast. Gick in till honom, blev kvar i samtal utan skal. Samtal som var privata, som var oss när vi är bra. Han skulle dra mot fjällen, mot sina berg & vi blev kvar med varandra ända till hans skjuts kom. Även denna gång tog han ett kliv fram mot mig & nu kramade om mig stort, koalabjörnslikt, länge. Jag slappnade av i vår famn & höll om honom lika nära tillbaka. Hans örsnibb så nära mina läppar, hans andetag i mitt öra. Han sköt mig ifrån sig lite, såg mig djupt i ögonen & sa: Jag är så himla stolt över dig! Jag har pratat om dig hela dagen. Det du gör, allt det du skapar är otroligt! Så jävla stolt! Han kramade om mig igen, sedan skiljdes vi åt & mina kinder hettade flera gånger om. J alltså. Fint att han känner så & uttrycker det. Att han ändå erkänner någon form av identifikation med mig, en tillhörighet som gör honom stolt över det jag gör. 

 

Det gick lätt att jobba färdigt sedan, även om klockan var alldeles för mycket redan. 

 

Fick en promenad med Ma efteråt & hann (nästan) frysa ihjäl några varv innan jag äntligen kom hem. 

 

Innanför dörren väntade ett brev. Ett verkligt, konkret & vackert bevis på att jag & Sasha känner varandra. Ett brev, ett grattiskort från Berlin. Det gjorde mig oändligt glad.