mellan raderna.

Intressant & talande, hur det är med de känslor som är rena & sanna, okonstlade. Hur de tar sig fram, når ytan, bränner till från insidan när de når blicken, rinner ut & över. 

 

Hela helgen med Ida har varit närvarande, hemmatrygg, enormt mysig & givit så mycket mersmak. Hon är en del av hemma för mig. Och när jag är hemma får jag chans att slappa av, släpper motstånd, tillåter allt att bara vara, allt som det är. 

 

Vaknade imorse & saknade J helt ofantligt. Som att vakna & vara vrålhungrig, helt tom från insidan. I duschen, genom morgonkaffet. En klar & tydlig saknad utan begär. Mer vemodig, accepterande men lika väl uppfyllande. De mest dominerande känslominnena är fortfarande glädje över honom. Kanske för att våra möten var så närvarande att de har etsat sig fast, tydliga & lätta att se. Som igårkväll; det var som att jag såg in i ett förrflutet känslominne då jag hastigt vände mig om mot sängen. Ida låg där men den jag såg var J. Kastades plötsligt in i tidigare, då ganska vanligt förekommande kvällscener. Han låg nedkrupen, alltid på vänster sida, närmast dörren. Min sida egentligen. Min trygghet, att vara närmast en dörr, flyktväg, utgång. Han likadan. Med honom gav jag lätt bort den platsen, ville inte längre vara nära en öppning bort. Hans hud naken under täcket & jag visste det där jag stod, alltid lite efter honom & kände hans blickar på mig, såg honom i de blå. Ofta log vi. Han lite otåligt, lite bedjande nästan. Kom då, kom & var nära! brukade han säga. Jag svarade med att slänga av mig allt ilande snabbt & längtansfullt glida in & över hans hud, smeka den med min egen & landa där, med mina läppar vilandes mot hans läppar, nyckelben, öron. Andades in honom, fylldes av ruset jag börjat vänja mig vid. Han som alltid drog in fingrarna i mitt hår då, höll mig hårt nära sig själv, omfamnade mig som en björn. För ytterligare en natt, min guldis. Memories of a colour. En ledsamhet idag. Jag vet inte vart du är i det här men jag saknar iallafall dig. Jag tänker på honom men jag låter honom inte längre veta om det. Inga textrader, inga tillfälliga nycker. Jag tror att han är den som nu har "förlorat" mitt nummer, tagit bort det helt enkelt. Att han har raderat mig.

En riktigt fin familjehelg har snart passerat. Det har varit besök i Brändön, famnkalas med Veravilde (älskade vinterpingvin), moder, Flytthjälp åt Jani, parmiddagsdate med Ludd & Irene, kaffe med påtår hos J-O Madeleine & Lena & flera promenader. Har sovit stilla som ett barn bredvid Ida om natten, vaknat lugnt. Fått många perspektiv på tillvaron, nya sätt att se sin tidslinje på & ett skönt lugn i magen. Det behövs; den väntande arbetsveckan är högintensiv, mycket står på spel & jag kommer att kasta loss, köra stenhårt & hoppas att det håller bra hela vägen genom konferenser & stort ansvar.