mellan raderna.

 

Det kändes lyxigt att vara omgiven av Johan, Roobin, Mikael & Ludvig. Nära skatter. Sedan övriga människor, en fin skara. Fantastisk mat, vegetarisk gourmé. Vi åt, njöt, skrattade. Jag & Ludvig hade redan gått in i den gemensamma bubbla vi tenderar att skapa ibland; då vi är varandras fokus; övrigt blir sekundärt. Där jag är finns också han, där han är finns jag. Som om våra samtal aldrig tystnar, hans närhet känns alltid lika lockande. Vi går så lätt in i ett förhållningsätt där vi delar på kaffekopp, skrattar åt gemensamma saker, ser till att alltid hålla plats åt den andre intill vad än vi gör & har sällan en hand ifrån den andre. Igår kände jag hur hans blick fanns kring mig, mjukt & lite tillhörande på något sätt. Likadant som jag säkert såg tillbaka mot honom. Som om det fanns ett band som drog oss samman, som en omöjlighet att dra av. Vid tolvslaget brände jag nedskrivna ord på sådant jag behövde släppa. Samtliga ord handlade om kärlek, om J. Om att gå vidare från tillstånd som har varit. Som behöver få stanna kvar i det förflutna. Brände i ensamhet, landade. Kramade om mina vänner, skålade, vrålade. Äntligen nya tider. Äntligen, som att släppa tunga stenar, få ny luft i systemet.

 

Tillbringade resten av kvällen under L:s händer & vi masserade in vårt avslut på året. 

 

Jag hade inte tidigare föreställt mig att den sista jag skulle vila blicken på innan jag somnade 2014 var Ludvig, samma person att vakna bredvid vid inledningen av 2015. Möjligen hade jag anat att det skulle varit så några år tidigare men inte nu. Jag följde hans ansiktes välbekanta linjer med blicken innan jag slöt mina ögon för att somna. Studerade den fylliga underläppen, det rödtonade skägget, konturer som jag fastnat för & som har blivit hemma. Jag kände mig som ett invaggat barn, tryggt placerad bredvid de djupaste av andetag. Om andra sidan om mig hade Ragdoll-katten Polly bäddat ned sig & jag låg tacksamt invirad i en flock som kändes som min. Jag vaknade någon gång om natten av att jag eller Ludd kurade in oss lite närmare den andre. Vaknade sedan på morgonen av Pollykattens spinnande & lät blicken glida ut genom ett fönster där jag såg en fågel som passerade över en blå himmel. Om andra sidan om mig skymtade solen på L:s vänstra framsida & jag gav den en morgonpuss & väckte honom. En mjuk, vänlig morgon, inlindad i något nytt, rent. Det kändes så hemma att vakna med L. "Home is where I am with you"; några rader av Devendra Banhart drog förbi i tanken. Det är inte första gången vi vaknar tillsammans men vi har däremot vaknat ihop på en rad olika sätt, i en mängd skilda kapitel med högst olika karaktärer. Idag vaknade vi tillsammans i ytterligare en nytt kapitel. Ett lugnt, balanserat, en känsla av att vara omfamnad. Vi nynnade oss upp, sakta in i dagen, till bord som vittnade om en nyårsfest, ytor som snart blev rena på nytt, ett kök som började dofta kaffe, fötter som blev masserade, samtal av förtroenden som delades ömt, varsamt. Det händer alltid något med tidsuppfattningen när vi umgås. Då, nu & sen förlorar sina gränser, dagens timmar blir till en enda stund då morgon plötsligt blir kväll. Jag vill aldrig gå hem. Helst vill jag fortsätta se in i de där blå ögonen, köra in en hand i det tjocka håret i hans nacke & dela ytterligare en historia. 

 

Jag är så glad över att jag & Ludd mår så bra med varandra & jag är samtidigt så ledsen över att jag & J inte avslutade vårt år ens i närheten av sådan glädje. Jag önskade honom inte ens ett Gott Nytt. Inte heller önskade han mig någonting alls. Vid tolvslaget gjorde det ont i bröstet, ilade det i magen av sorgen men jag lät den vara. Det är ovant för mig när hoppet dör. Som att en inre puls plötsligt tystnat. Vi gick verkligen in i det här nya året utan varandra. 

 

Jag är så tacksam för att L har påmint mig i samma stund om respekt & kärlek. Om att lyfta blicken & se vad jag har nära.

 

Nu är jag nedbäddad i min egen säng i grytet. Jag skulle allra helst vilja kunna överföra mig själv till L:s säng, dyka ned bland blommiga lakan, intill katten & burra in mig i Luringens nacke. Låta tankarna tystna till hans andetag. Kanske få känna kattens trampande. Jag hoppas få låna henne i framtiden. Få lära känna de där blå ögonen ännu mer, höra spinnandet intill om natten. 

 

Imorgonbitti ska jag upp & iväg på dagsäventyr med Micke & Johan. Iväg & åka skidor i Kåbdalis. Är laddad, sugen på att ta ut kroppen, skratta åt fartvind & ilandet i magen. Tänker på eftermiddagens skypedate med Hanna, samtalet med Månlivet, besöket hemma hos Sophie & Lilo. Vilken fin början på det nya året. Kanske den bästa början, trots allt.