mellan raderna.

Imorse; vardagsrealism och utdukad verklighet. Rörde mig framåt men upplevde en stelnad känsla i varje steg, som om varje rörelse blev mer & mer trög, inte lika rinnande. Misstänkte att jag skulle frysa ihjäl om jag tog av mig en vante, om jag stannade till & vilade. Jag slogs av tanken på att kölden var klaustrofobisk. Om jag stannade skulle jag dö. Så vitt på svart. En stress i stegen. Var tvungen att försöka gå snabbt. Tänkte; ansiktet riskerar att ramla av snart, skrapas av i små flagnande bitar människa, som frystorkad mat. Jag mötte ett fåtal, andra stela ännu inte vakna ögon & undrade om det ska vara såhär, livet, känslan av maskineri. Började dagdrömma hårt om mer mjukhet, om fantasi & lena fötter mot varandra under täcket. 

 

Nådde jobbet, kom in i ett flöde, blev varm igen. Dagen ledde mig genom många feministiska diskussioner, mötte andra medresenärer i kampen mot patriarkala förtryck & förlegade strukturer. Tänkte att alla vägar går längs med feministiska stigar, hela livet igenom kommer det att vara så.  

 

 

 

Vid lunchen berättade en kollega att hennes dotter just har blivit svårt misshandlad av sin man & tvingats ta till flykten, gömma sig i dold identitet. Hon är tjugofyra år & krashade just innan en viktig examen. Jävla män alltså. Där i samtalet lyfte jag blicken, såg rakt in i en par blonda välbekanta ögon. En man, en människa jag älskar. De log mot mig. Länge. Vek inte undan för en ögonblick. Väntade kanske in mig, ville nå in & beröra. Congratulations, det lyckades. J log, såg plötsligt introvert lycklig ut tillbaka. När han inte såg, så såg jag honom igen. Tänkte att han ser ut att må bra, att han ser glad ut. Fylldes av en glad känsla, frånkopplad mig själv & min påverkan på honom. Kände mig glad, just för hans skull. Det var skönt, att få känna mindre ego & större kärlek. En mer rörlig känsla som strax gav mig själv inspiration till att vilja ta hand om mig själv, att vara lika glad.

 

Efter jobbet, ut i kylan igen, en slags tyst gemenskap med andra frusna själar i andra rörelser. In på gymmet & tina med M, med tunga övningar & stark, starkare & starkast kropp. Lämnade gymmet lättare, starkare, skönare. Varmare men snart kall igen, hela vägen hem. Att leva i nästan trettio minusgrader är en brutal utmaning. Ögonen fryser nästan fast i sina hålor, huden stramar åt över kinderna, som om den riskerar att spricka. 

 

Längtar till jobbet imorgon. Det är en glad känsla, att jobbet betyder så mycket för mig. Hade viktiga samtal med landstingets sakkunnige inom jämställdhet idag, min sparringskollega T. Blev uppmuntrad till att stanna kvar, att ge det här stället många år av mig själv. Att det kommer ge stora frukter tillbaka. Jag ser vad hon har skapat där, vilka förändringar hon har bidragit med & jag förstår att hon har rätt. Jag är där jag vill vara. 

 

Sascha frågade mig idag, om jag mår bra här? Om jag vill stanna kvar, länge?

Och jag sög på svaret, funderade. Och jag mår bra här. Så är det. Inte bättre nödvändigtvis än på andra platser. Men absolut inte sämre. Jag är definitivt mer harmonisk, lugn, mer nöjd med mitt liv som det är, nu. Visst kan rätt anledning få mig att lämna för ett nytt äventyr. Men, jag skulle inte lämna, bara för lämnandes skull. Ikväll skrev han & frågade om han får komma & hälsa på mig.  Vem är han? Jag vet inte. Vem är jag för honom? Han vet inte heller. Han säger det också. I have to admit that I miss you. It's as if I had known you for a long time already and being with you having fika is like the most usual thing. Han menar snart, att han snart kommer & tar en fika med mig här, i grytet. Om jag vill det. Snart som i om en och en halv månad. Everything for a reason tänker jag. Om han är så modig att han vågar komma, då vill jag vara lika modig & säga välkommen. Jag kanske är så modig att jag faktiskt säger det. Snart. Varför inte?