mellan raderna.

Jag har inte velat glömma J & vill inte helhjärtat gå vidare. Ändå, det är som en islossning. Det börjar släppa, en kraft som rör sig bortåt. Det blir allt svårare att relatera till gemensamma stunder, minnen bleknar. Snart är det fyra månader sedan vi vaknade upp tillsammans. Tiden efter det har med andra ord inneburit många nätter utan honom, morgnar där minnet av hur det är att vakna med honom sakta tonar ut. Det kommer en dag då jag rent intellektuellt sett kan förstå hur viktig han var men med ett härta som inte längre känner igen sig. Det känns sorgligt.