mellan raderna.

Gott om egentid, självvård, tankande av tanken idag. Körde bil till Älvsbyn, p1 på radion. Möte med kommunens kommunalråd som inledningsvis bjöd mig på en fika med samtal så intensiva & energifyllda att vi båda höll på att missa utsatt tid & orsaken till mitt kommunbesök. Jag skulle hålla en presentation av projektet & en föreläsning om läget i länet med psykisk ohälsa ur ett genusperspektiv. Det var en intressant timme som flöt på, framförallt den kommentaren som stadens polischef uttryckte om att "genusfrågor INTE är det som behöver arbetas med för att främja hälsa hos (unga) människor, att det därmed inte är rätt sätt att tänka.". Jag som sakligt & tydligt replikerade: "Forskningen visar annat än det du säger nu. Maktobalans mellan människor; alltså orättvisa förhållanden & bristande möjligheter att kunna utvecklas utifrån sin egen utgångspunkt har visat ligga till grund för ökad psykisk ohälsa. Att människor inte ges lika möjligheter påverkar, enligt forskning, hur en mår.". Polismästaren stirrade på mig med kall blick (man, vit, övre medelålder) men var därefter tyst. Kommunalrådet: Enligt statistik så är framförallt kvinnor i Älvsbyn sjukskrivna på grund av stressrelaterad depression och ångest. Det är en konsekvens av den ojämnställda arbetsfördelningen, bland annat i hemmet. Hon & jag alltså. Vi stöttade varandra, jag kunde se hur jag tog ton i frågor som vi båda delar. Hon stöttade upp mig. Att höra polismästaren, stadens "trygga" ansikte utåt för ordning & reda offentliggöra sin bristande kunskap inom jämställdhetsområdet gjorde mig påmind om hur viktigt det är att feminister aldrig tystnar; att vi aldrig någonsin ger oss.

 

Vår värld här, en bra plats, framåtskriden, jämställd? 

 

På väg till bilen sen ringde jag J. Jag vet att han är min feminstiska medkrigare, en sparring. Så ofantligt befriande skönt att få dela tankar med honom igen. Att kunna tömma allt & tryggt vet att han ger mig utrymme, noterar, lyssnar, värderar inte. Hör elden, kontrar med sitt perspektiv. Tack för igår också, sa han. För att du fanns här. Jag: Tack själv. Så himla skönt att vara med dig igen. Särskilt att få höra ditt hjärta slå. Vilken landning. Han: Men du då, vet om hur jag kände mig landad med dig. Hypnotiserande nästan. Otroligt nära landning. Jag hörde hur han log, hörde även hur oroväckande hjärntrött han låter. Olikt, som en dammig yta som vanligen är polerad, nästan släpig. Jag vill hålla koll på honom de närmsta dagarna. Se så att han tar sig ur den här tröttheten. Han klagar inte, han är ingen som gör det. Han är som en gåta som bör utläsas mellan rader. 

 

Har varit hemma ikväll, tokpluggar ACT, en beteendeterapi & behandlingsmetod jag ska utbilda mig inom. En inåtgående resa, en omtumlande sådan på en rad sätt. Ser framemot att med nyfikenhet se vart den för mig. Det är också en metod jag valt att använda som en av de huvudsakliga metoderna inom projektet på jobbet. Därav min egen inblandning och engagemang nu. 

 

Avböjde att göra Ma sällskap till en bio jag gärna hade sett ikväll. All in fokus nu. Både på jobb & egna tankar, för att känna in, landa i det som är. Försöker följa organiska flöden. Ställt mig frågan om jag skulle sakna Ma om han plötsligt försvann? Om jag valde bort? Svaret är tydligt. Det skulle jag verkligen göra. Jag är inte färdig med honom. Det finns ett lugn i den insikten. Då är jag inte helt ute på hala relationsspår. Det finns något växande & vackert i det här. Jag utmanas av honom, växer med honom. Även i mig själv med J på ett nytt sätt. Så tacksam över att de båda finns, var & en i egna tydliga former för min blick. 

 

I en skön vila just nu.