On, two and I let go of you.
Lyssnar på ligga med p3 ibland om morgnarna på väg till jobbet ibland & jag har börjat älska de promenaderna. Senaste lyssnade avsnittet; sexåret som passerat. Hur var det på en skala?
Jag & Peter som tonade ut vår gemensamma intimitet. Sex som hade tappat gnistan & kreativiteten. J som gjorde éntre med omedelbar passion & som tog andan ur mig, varje gång. Sex kombinerat med kärlek på de mest nakna sätt. Fulländat, helt klart. Bondage, jag blev förförd av Micha & Felix. Natten med Jana & Je. Som parantesser från verkligheten, även den jag delade med J. Återkopplade med J, alltid med J & den hunger som fanns mellan oss har jag aldrig upplevt tidigare. Vilket år. Tack livet.
När jag tänker på dig J så dyker följande beskrivningar upp: Orörlighet, begränsningsbenägen, kärleksfull.
Jag möter honom ofta på jobbet. I fredags morse med varsin kaffe. Jag blev nästan bråkig. Ville ruska om honom, be honom att släppa in mig. Vi sköter oss så otroligt bra & den här ordningen är alldeles för tillrättalagd. Ta mig bara. Låt mig ta dig. Jag vill ta mig in i din kropp. Vara i din kropp i flera dagar, förstå dig inifrån & försiktigt & våldsamt intensivt, ömsint mjukt ta vara på dig. Frustration i kroppen hela dagen. Är det möjligt, är det rimligt att jag hör av mig & bara ber honom att hänge sig med mig för en stund?
Vaknar upp idag. Söndag. En känsla av att vara bakis. Emotionellt bakis, Som om jag gått över någons gränser, brutit ett löfte. Levt lite för utåtsvävande & det här är priset. Drömde om J. Att han sökte upp mig men såg inte riktigt på mig. Hade med sig ett brev. Jag förstod inte om det var riktat till mig. På brevet fanns flera andra som hade signerat, andra tjejer som velat ha honom, kanske rester från tillfälliga förbindelser han själv varit delaktig i. Han dök upp när jag stod och försökte packa ihop lådor, skulle rensa i mitt hem, i mig. Han tog tag i mig, lovade att hjälpa mig men började samtidigt locka mig därifrån. Vi skulle plötsligt lägga oss och vila tillsammans en stund. Det var på en offentlig plats, alldeles för smal sovplats för två. Jag försökte få svar på vad brevet handlade om men han tystnade mig, strök mig på huvudet, sov bara, sa han. Jag kastade en sista blick på brevet. Kunde se att det stod: ”Det var fint att vara med dig Linda”. ”Du betydde mycket” och så ännu mer ord jag inte kunde se därifrån jag låg bredvid honom & försökte maka in mig med huvudet mot hans nu, redan sovande bröstkorg. Hallå J, vakna! Var jag viktig? Hallå? Förökte få svar men han hade redan somnat. Vaknade.
Morgon.
Tänker genast på gårdagens skiddag i Svanstein. Jag, Micke, Martin, Anneli & Lodjuret. Det hade varit svårt att toppa en sådan dag. Lättsam roadtrip, updates och realitychecks. Ett nytt ställe att besöka, Svanstein. Adrenalinpump i kroppen, höjder, berg, snö, sol, kickar, skratt. Kroppslig stelhet som förvandlades till följsamhet, organiska flöden nedför backarna, vinden, styrkan i sinnet, kroppen. Mersmaken, tiden som försvann. Att vara ett med sin rörelse, med berget. Att kapitulera, ge upp för tankars kraft, för tveksamheter. Ta emot ny självsäkerhet, lära sig förstå sig själv & kroppens rörelser, läsa snön, skriva in sin verklighet där. Paus med den skönaste grupp av vänner i Annelis husvagn. Ny energi, mjukhet, masserande händer, one united heart. Iväg sedan, åka sista tiden, njuta maximalt innan stängning. Lyckan i sig själv. Liggandes på golvet efteråt, massage igen, med händer från det treåriga lodjuret, från vänner. Händer till vänner, massage oavsett vem av oss. Sen kväll. Time to leave. Alla lika övertygade, vi kommer snart igen. Roadtrip, back on track to the civilisation. Jag bredvid Martin, de övriga de slumrandes skönt i baksätet. Jag & Martin i vår bubbla av trötta kroppar, glada sinnen, öppna förhållningssätt. Inga skal mot den andre, ingen charader. Hans mjuka hand i min. En nära hand, en hand som både bekräftande det som var men även nyfiket uttryckte mersmakskänslan. Jag ser honom. Jag ser också mig själv när jag inte fastnar i tankens kraft. Den rena känslan hos mig, för honom är en avslappnad glädje, nyfikenhet, lust efter mer. En uppskattning av honom som person, över våra alla gemensamma likheter. Det är så lätt att vara med varandra, så odramatiskt. Med honom finns det inga skäl till forcera eller förvanska det vi har, när vi möts. Han stryker lätt ett finger längs med mina ögons livslinjer, säger att han tycker att det är vackert. Det finns ett motstånd i mig. Vill inte ha honom för nära, inte för mycket eller för länge. Eller. Jag vill faktiskt det ibland men jag vill inte ta konsekvenserna av det. Igår ville jag inget hellre än att be honom följa med mig hem, somna intill mig. Men, att vakna tillsammans? Göra gemensamt morgonkaffe, smörgåsar som vi båda märkligt nog föredrar att ha på samma sätt? Förbereda en friluftsdag på skidor, så som vi båda allra helst spenderar våra dagar? Lära känna den andres hemmavanor, bli en del av dessa? Martin kan inte vara en tillfällig förbindelse. Jag har blottat mig för mycket för honom för att göra det möjligt. Jag tycker ärligt & genuint om honom som människa redan. Mjuk, omtänksam, tydlig i sig själv. Drömmande, har de gränslösa visionernas öppenhet, nyfiken, lekfull, stadig i sin kropp & emotionella fokus. Han är så bra & han får mig att bli mjuk i kroppen & sinnet. Han säger att han upplever att jag är tydlig & närvarande i att sätta gränser. Att det är lätt att vara med mig för att jag är tydlig i hur jag vill ha det.
Ler lite över den tanken. Om han bara visste att jag igår ville kyssa honom i största möjliga inre kaos av känslor i strid. Hur jag snubblade fram i de tankarna, nästan i trots. Sa hejdå i den närmaste famn, väldigt glad men också vilse. Däckade direkt i sängen, vaknade med dessa dagen-efter-känslor. Så mycket adrenalin som pumpade. Så mycket känslor som väcktes. Inte konstigt att en blir bakis såhär.
Jag har en önskan om att helhjärtat kunna ta emot allt vad en ny kärlek i livet skulle kunna betyda. Å andra sidan känns det ofta som att det inte går att bli helhjärtad igen. Visst förstår jag med erfarenheter från livet att allt förändras, att människors betydelse tonar ut så småningom. Det är väl bara så att jag inte riktigt har landat i accepterande av att J ska försvinna ur mig helt & hållet. Att jag inte riktigt vill det. Än.
Intressant känsla, att jag känner mig såhär. Som om jag varit ”otrogen”. Mot mig själv skulle det väl vara. Saknar J så att det strålar i mig inifrån. Vi varken ses, fyller på tanken den andre har, vidrör sällan, uppdaterar knappt om något längre. Vi finns nästan inte alls. Ändå. När jag ser honom så är det fortfarande med en självklar känsla av kärlek bara. Ren & tydlig. Som i fredags. Han: Godmorgon. Vill du ha kaffe? Jag: Lutade mitt huvud mot hans axel. Han log. Ja sa ingenting, höll fram koppen bara. Han fyllde på. Jag tänkte: Jag älskar dig. I det lilla i våra möten finns det där. I största möjliga vardaglighet alltså. Ingenting är förminskat eller blekt. Jag vill bara höra hans röst lite. Säga hej & godmorgon. Tänka, som så många gånger förr att den där rösten är som gjort för radio. Den sexigaste röst jag vet. Tänk att höra den när helst en slår på sin radio? Är rädd att ringa honom. Han ringer aldrig mig nuförtiden. Aldrig. Inte en enda gång gör han det. Är rädd att känna mig efterhängsen, trånande. Är det det värsta som kan hända? Är det farligt? Blir jag det som han kanske tänker att jag är? Är jag modig om jag vågar visa att jag längtar? Om jag vågar stå i min känsla? Tar upp telefonen. Hans nummer blev raderat. Ändå finns det kvar, inte med hans namn men numret. Lyfter luren. Låter signaler gå fram medan hjärtat pumpar snabbt som ett litet tonårshjärta. Inget svar.
Både en lättnad & en besvikelse på samma gång. Osäkerheten: såg han att jag ringde & struntade i att svara just därför? Nej. Stopp för det destruktiva tankeflödet. Ge upp honom. Släpp. Jag har bara så svårt att glömma känslan av hans hud mot min egen. Hur en beröring av hans hand mot min egen suddade ut alla livets frågetecken. Att se på honom, möta hans blå & tillåta sig själv att flyga fritt där i. Denna jävla saknad alltså. Jag har fortfarande svårt att förstå att han slutade vilja ha mig när jag fortfarande - mer än någonsin vill ha honom.
Igår. Lyckan.
