Kraftsamlande.
Sista avslutande konferensen för projektet Kraftsamling.
Ser J. Vi är båda iklädda våra roller & ur dessa ridåer betraktar vi varandra. Undrar vad det är han ser. Vad han känner, tänker. Om alls något. Idag är han kontaktperson till Mona Sahlin. Han kommer att göra det så bra. Han ser stilig ut i sin kostym. Vi skulle matcha varandra bra idag om vi hade stått intill, varit närmare än vi är. Vi är så långt ifrån varandra. Det är nästan komiskt. Eller. Mest sorgligt. Passerade. Förlorade men inte i varandra längre. Han som upplevts som ambivalent från min sida, som inte vetat hur han ville ha det. Som avslutade relationen flera gånger men kom tillbaka. Nu är han tydlig, rakt på sak. Äntligen, hade jag tänkt. Om det var annat han hade valt. Nu är han säker, tydlig i att han valde bort mig, avslutade oss. Jag ser ingen tvekan i det beslutet. Första dagarna, även veckorna fanns det ännu idéer om att han skulle ändra sig. Nu är det inte bara dagar, veckor. Nu är det månader sedan han avslutade. Och inget tvekande, inget återvändande, inte ett enda snedkliv tillbaka. Beslutsamhet är attraktivt. Synd bara att han valde att vara beslutsam, såhär.
Ma är här. Det är fint. Jag tänker på hans iver. Att han är ganska nördig. Fokuserad. Smart. Vi lyssnar på en föreläsning av Paul Rusesabagina, den otroliga hjälteman som var hotelldirektör under folkmorden i Rwanda, som räddade drygt 1200 människor undan folkmord i en värld som knappt går att föreställa sig, som jag inte vill förstå hur det var att leva i. Han fanns där & han gjorde allt för att hjälpa dem han kunde, ge människor skydd i sitt hotell. Nu stod han här, på en scen på Kulturens hus. Samma människa. Magiskt, stort, ödmjukt att lyssna till honom & hans berättelse. Inspirerande att ha Ma bredvid mig. Att se hur han blir lika rörd till tårar som jag.
J är i närheten denna dag. Går fram till honom senare. ”Vilken fin man du har!” säger han. Jag blir kall i kroppen. Vad säger han? Vad har han sett? Vad är det här? Jag: Vad menar du? Han: ”Förlåt, jag är så förkyld. Vilket fint band du har””. Jag börjar le stort inombords. Mitt band. Jag har ett värdband runt kroppen, ser ut som en miss universe -deltagare. Och han är väldigt förkyld. Och riktigt fin. Vi skrattar tillsammans, skämtar om hans uppdrag kring Mona Sahlin & jag uppskattar vårt enkla samtal, att vi fungerar. Jag tänker: jag vill inte att han ska vara den som gratulerar mig till att jag funnit någon bra person. Inte någonsin. Inte någon annan.
Dagen flöt på vidare, sköna energier. Fick lyssna till Mona Sahlin & efteråt tog jag henne, min förebild i handen, såg henne i ögonen och sa tack, tack - du är fantastiskt och du inspirerar mig så mycket. Känslan av att vara ödmjukt tacksam för en sådan människa. Möjligheten att lära av denne. Hennes lugn, hur hon såg mig i ögonen tillbaka. Det mellan-mänskliga, ett systerskap. Us. United mission, tillsammans skapar vi förändringar och vi ger oss inte. Tack Mona. Tänk att ha ett uppdrag som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. Inspirerande i sig. Jag känner mig motiverad, sugen på livet, på att driva arbete med mänskliga rättigheter vidare. Hade medarbetarsamtal med min chef häromdagen & lämnade mötet med stort hopp för nuet & framtiden. Jag kommer att bli kvar länge på landstinget. Här finns stora möjligheter för mig att göra det jag vill göra. Fokus är och förblir på mänskliga rättigheter, genusfrågor, jämställdhet och integration. Ska snart iväg och föreläsa för socialtjänsten om hur vi kan förebygga psykisk ohälsa, särskilt hos unga tjejer. Hur viktigt är inte detta arbete? Och i mars ska jag föreläsa inom ramen för detta arbetsområde för 700 psykologer nere i Göteborg. Det är bra spår det här.
Tillbaka till gårdagen. När Mona Steg av scenen & allt avslutades mötte jag J utanför. Han tog direkt emot mig med öppna armar bland våra kollegor, en mjuk kram. En famn som sa hej, jag har haft en tuff dag & nu är det över. Jag är glad & jag vill dela min glädje med dig. Du som ändå är nära mig. Det dök upp vin på borden, efter-konferens-vin för de som ville stanna kvar & prata av sig. Jag blev vilse, så vilse som jag lätt blir nära J & andra kollegor. Vet inte hur jag ska förhålla mig till honom & förlorar både ansikte & annan tydlighet. Ma fanns kvar i lokalen, ville gärna ha sällskap med mig hemåt. Jag stod mellan möjligheten att stanna kvar med J & att välja Ma. Jag gjorde det jag kunde men inte det jag allra helst ville. Jag vågade inte det jag ville. Fan. Hämtade ut min jacka. Ma uppmuntrade mig till att stanna kvar men jag hade inte det modet. J:s öppna famn gjorde mig förvirrad. Jag valde inte att gå för att jag valde Ma utan för att jag inte var modig nog för annat bara. Gick tillbaka till J. Gav honom en stor kram igen. Smekte sakta hans kind, tog hans örsnibb mellan mina fingrar. Hans blick i mina ögon, närvarande. Sedan vände jag & gick. Tänkte: Vad tusan håller jag på med? Varför går jag? Stanna! Men jag stannade inte. Det ska bli mitt nya uppdrag. Bli bättre på att vara privat bland kollegor. Välja in mig där. Så. En ny riktning. Känns bra att bestämma mig.
Så. Jag & Ma vandrade hemåt. Det hela slutade med att jag drog med honom hem till mig. Tänkte att det vore ett bra sätt för att slippa tänka på vad jag just valt bort, eller inte vågat välja. Bjöd in honom på te, lika dålig ursäkt som då han i förrgår bjöd hem mig för massage. Bejakade njutning, försökte göra mig av med huvudet för en stund. Hela tiden nya sidor hos honom att upptäcka. Lätt att bevara min egen integritet & tydlighet. Vi är en bra matchning. Då han frågade om han fick sova över så var han välkommen att göra det. Så länge som jag fick ha mitt eget täcke, vara fri på min sida av sängen. Vaknade bredvid & det kändes inte främmande. En glad morgonfågel där, en positiv energi som plötsligt sköljde över mig med gryningens nyfikenhet & livslust. En mjukhet hos mig men också - för att inte försköna & för att minnas - ett huvud som brottades med tankar på J. Att vara med Ma fortsätter att göra mig glad - men också enormt ledsen på samma gång. Glad för honom men också lika ledsen för att han inte är J. Det kanske inte är klokt det här. Är det rätt sätt? Jag har inga svar just nu. Vi gick upp tillsammans. Som om vi vaknat tillsammans förut. Han som kokade sin gröt, jag med morgonkaffet. Enkelt, fina samtal, mysigt. Då han gått skrev jag några rader till J. Han som inte brukar svara så snabbt, nu svarade han direkt. Älskade, mest älskade & saknade människa.
Strax föreläsning, fokus. Kamma håret, på med kavajen. In i roller, på med ansvar. Det är bra, behövligt. För att inte övertänka relationerna som är orsakerna till mitt okammade, drömmande huvud.
