mellan raderna.

Känns som om jag aldrig varit med om det här förut. Inte såhär. Känner mig som en trotsig, ännu inte riktigt genomlevd tonåring som menar att det här inte kommer att gå över! Såhär säker på en person som jag var på honom är det inte möjligt att känna sig igen. Jag tänker på honom så ofta & mycket. Om han visste det skulle han se på mig & bara be mig sluta upp med det. Det är enkelt skulle han nog säga. Tänk på annat bara. Stäng av. Stäng bort mig från dig. Så gjorde jag då jag var alltför rädd att dras in i en relation som om det vore rena bermudatriangelvärlden. Han skulle nog vara nöjd med sina ord. Minns en gång då han var förtvivlad & höll på att förlora greppet som han envisats med att krampaktigt hålla sig kvar vid. Han: Jag vill inte ha ett förhållande med dig. Jag är rädd för sånt. Jag vill att det ska vara du & jag, såhär. Som vi är. Jag: Som vad? Älskare? Han: Nej, det kan vi inte vara. Inte bara det. Jag: Kan vi strunta i det här just nu & klä av varandra lite då? Han, med begynnande halka under tankarna, en känslolavin i anstormande: Nej! Inte nu. Det går inte. Det känns ju så. Jag vill inte, det går inte, jag kommer att bli kär i dig & jag vill inte vara kär!

En annan gång var han nedbrottad, berövad sin skyddsmantel, brist på fysisk distans. Så fort vi var nära så föll han. Han: Jag är rädd Linda. Kan du hjälpa mig att vara mindre rädd om jag stannar kvar i det här nu? Jag vill ju egentligen det. Få vara här. Nära dig. Jag som log, tog hans händer varsamt, kysste honom på bröstkorgen. Jag:  Jag är här, jag är också rädd. Vi kan vara det tillsammans. Vi kan vara modiga också.

Igår. Jag lutad över hans skrivbord. Jag ville drunkna i hans ögon. Han bet sig i läppen. Såg på mig. Jag ville bita i den där läppen, jag också. Han, så lycklig över helgen bland hans offpistade berg. Han: Jag är förälskad Linda. Jag är kär, kär i bergen och pudret. Det här är det allra, allra bästa. Jag såg hans glittrande blick när han sa de orden, önskade att det hade handlat om hur han kände för mig. Dream om foxy lady, eller ta död på de ideerna. Hans berg är hans kärlek. Inte annat. Tänkte: Han har verkligen klarat sig ur det här, ur mig, väldigt bra. Grattis.

 

Jag börjar ana det alltmer. Jag är inte redo för andra kärlekskamrater. Inte i definiton av KÄR. Det går inte att använda ömheten för J och transfomera över den som rena sciencefictionkänsla. Allt är vad det är. Jag drömmer om andra, lättsamma möten, sådana som är välkomna för att de är på känslomässigt avstånd ändå. Sådant vore fantastiskt, som tillfälliga förströelser. Däremot, jag vill inte inte ha någon annan kärlekskamrat. Inte om jag inte får den jag verkligt drömmer om. Of course. Låter ju självklart. Nöj dig inte med näst bästa. Men, så lätt att tråckla in sig, att snubbla till, bli förförd av annans ömhet & drömmar. Vart är min egen tydlighet? Vart är den? Jag i det här?