Fantastiskt hur delar av livet kommer till en, till synes i en ibland oväntad och samtidigt helt rätt ordning.
Fantastiskt hur delar av livet kommer till en, till synes i en ibland oväntad och samtidigt helt rätt ordning. Hur det inte går att be om allt en vill ha för ibland vet en inte riktigt vad som smakar bäst förrän det plötsligt bjuds. Stay open and free your mind.
Vaknade & längtade genast efter att vara ensam då jag påmindes om att jag hade besök på soffan. Klev upp & det räckte med att jag såg på Ninos nyvakna anlete för att den känslan skulle ändras. Underbara vackra Nino, så fint att du är här, tänkte jag. Snart åt vi nybakta scones till frukost & det var med en lång varm kram & med en närmare vänskap som den sedan lämnad grytet.
Gjorde mig redo för en dag på stan med idéer om ett ensamt, slött besök dit då M ringde & plötsligt fick mig att från nyduschat tillstånd dra på mig träningskläder & ge mig ut på löptur med honom i den ljusa dagen istället. Så mycket värt. En glad kropp efteråt som senare gjorde ett nytt försök att ta mig in till staden. Denna gång i den riktigt rätta tiden för det då det visade sig att jag skulle springa på både min mor & Ma där då. Plötsligt satt vi tre & drack kaffe, utbytte historier om Indien, Spanien, om envishet, om drömmar. Intressant att höra min mor berätta historier om sig själv för Martin, att få lära känna henne från andra perspektiv. Fint att lära känna honom, genom hans historier till henne. Det hände något där, just där vi satt. Inte något som märktes utifrån, ty den irrande, smått pirrande glada känslan kom inifrån. Kanske var det situationens vanlighet; att vi tre satt där & bara drack kaffe så. Vi tre. Som något så självklart. Eller i det att han tog min hand, rakt framför henne, att hon log då. Förvirringen i mig, situationen. Den tveksamma känslan som också var glädje, som ville rusa lite men inte var säker på riktningen. Jag som skrattade, vände bort blicken från honom. Hans ömhet, hur jag kände mig öm tillbaka men våldsamt ville hindra det att nå honom. Jag är så rädd för att göra dig illa, tänkte jag. Ha inte bråttom, var inte med mig såhär, inte än. Släpp inte min hand men var nöjd, för nu.
M som dök upp här ikväll, som brottade ned mig & som jag brottade ned tillbaka. Ville vara hans känguruunge, hänga fast på hans kropp, värma mig. Med honom är allt okej. Med honom är mina mysbrallor med tusen hål en del av mig själv, är mitt rufsiga hår gärna okammat & levande. Med honom andas jag djupt, skönt nedifrån djupet av magen & ler med hela ansiktet. Vilken vän, min skatt.
Intentionen för i år; att leva. Att vara levande på riktigt. Att skapa förutsättningar för det jag vill ha, att konkretisera mina drömmar.
Nu är biljetten till Thailand bokad. Nu, när det äntligen är gjort så känns det bara rätt & bra. Som en ärlig & rak konkretisering av en dröm.
Nästa dröm är att vandra i Skottland. Att vandra vid havet med vinden i ansikten & mötas av doften från salt hav & tång. Bära ryggsäck, vara rustad för regn. Möta snåriga rötter under vandring i djup skog. Tälta varje natt, lyssna på naturen. Den här resan vill jag göra med Martin. Jag har frågat honom. Han säger att han också vill det. Jag säger det åt livet, låt det här hända.
Om ca två månader bär det av till Bangkok. Känns fantastiskt att få göra resan tillsammans med min Ugglemåne & hennes chosen ones. Att veta, att det här är på riktigt.
Och jag kommer att manifestera & förhoppningsvis kunna konkretisera vårt Skottland i sommar.
