Dynamiska rörelser.
Är fullmatad i huvudet. Jobbet fortsätter att vara en källa till stora utmaningar & verklig inspiration. Jag gillar att jobba & jag går all in. Så är läget & så formar sig livet. Mycket jobb, många tankar åt det hållet. Jag får mer & mer verktyg till att utveckla min egen kompetens & jag rör mig runt de ämnen jag tror på. På eftermiddagarna är jag ofta helt färdig i huvudet & blicken känns torr, trött. Det känns ännu viktigare, kanske än någonsin, att skapa en fritid utanför jobbet som kontrasterar till arbete.
Intressant hur tillvaron formar sig i mina händer på en del förunderliga sätt. Den fina, efterlängtade tyska Sascha beslöt hastigt att avboka sin resa till mig. Livet har hänt, han har mött någon annan, någon som har fått hans hela dedikation. Vackert, hon är en väl utvald. Hans beslut gjorde mig förvånad & ledsen.
Han skrev: Sometimes, things in our lives happen and change everything. How we perceive the world and ourselves. I want to be honest with you. I met someone at the last full moon party at Schwelle ten days ago. It was an instant deep connection. We met again after Schwelle and have since been spending some wonderful days and nights together. I once wrote to you about dedication. This is who I am. I am a focus person when it comes to love. What I wrote you the last weeks is all true. But my focus has changed and my heart is dedicated to this other person now. I’m sorry that I will not be able to meet you as planned in March. I canceled my flight. There’s just no room for more than one person in my heart and I won’t lie to you and play games. Maybe there will be room for our friendship to deepen again in the future. I hope you will be fine because I really care for you and still have very warm feelings for you. You’re a wonderful person and deserve to be loved with all one’s heart. I can’t give it to you right now. I’m sorry. I send you a warm hug Sascha. Starka rader. En person som kom att bli speciell, viktig för mig. En frö till längtan, till nyfikenhet. Jag hoppas verkligen att vi får anledning att mötas i framtiden. Så nära, så otroligt nära vi var att kasta oss in i en gemensam resa tillsammans. Nära, men inte nära nog.
Hans besked triggade genast igång gamla förlegade tankemönster i mig. Destruktiva tankar. Samma gamla vanliga om att vara den som inte blir vald. Rescueplans, how to be the first one to escape? För att linda in, för att slippa bli bortvald. Kanske är verkligheten bakom sanningen mer att jag själv är den som väljer bort mig först. Ändå känns det förminskande. De är väl inget mönster genom livet men personer som senaste åren varit stora kärlekar för mig har valt bort mig. Ludvig & John. Personer som jag verkligen vill ha. Människor som jag fallit för. Som var i närheten av mig, ibland väldigt nära men inte nära nog. Att jag nu inte hann lära känna Sascha nog mycket spelar mindre roll. Min intention i sammanhanget var ärlig, famnen öppen. Jag hade öppat dörren, väntade med (erkänner) en del förväntan. Att stå där med mjukt spinnande i magtrakten & plötsligt bli snuvad på överraskningen känns minst sagt snopet.
Dessutom kan jag ärligt, för mig själv & här erkänna att det stundande mötet med S kändes befriande då mina möten med Ma inte fick fullt fokus. Det kändes som en plan, att inte gå för djupt eller nära med Ma. Och S blev en orsak till varför. Alla kort på borden, ärlig brutalitet från mitt håll till Ma. Allt är bara för just nu. Så. Det var i söndags på väg till Kåbdalis som jag fick mailet från S. I tystnad tog jag in raderna. Delade med mig av nyheten till Ma som inte kunde hålla tillbaka ett leende. Jag med blandade känslor. Om inte S kommer, vart för vi oss Ma & jag? Vad händer? Vad vill jag ska hända?
Några dagar senare ligger jag för mig själv i lugnet & får äntligen en stund över, tar jag mig en stund att bara vara. Det har varit omtumlande dagar rent emotionellt sett. Ma som hade ett möte på min arbetsplats häromdagen, vi sågs lite kort & såklart, with the law of attraction så dök J upp exakt det ögonblick som jag gav Ma den allra varmaste kramen då han skulle gå. Exakt där & då. J vet vem Ma är. Blicken han gav mig kunde jag inte översätta eller tolka. Den var outgrundlig & vek inte undan från mig ett ögonblick. Jag har vetat att ögonblicket en dag kommer då någon av oss träffar en annan men jag räknade inte med det sådär, inte nu. Och jag är inte där heller i det att jag valt någon annan, inte istället för. Ändå kändes det underligt, obekvämt, inte rätt. Ma drog iväg på sitt & jag & J stannade till, bara vi & fick chans att bara prata. Inte om det som nyss skedde, inte det minsta. Bara om annat. Framförallt fick vi chans att stanna upp & se den andre djupt i ögonen, nära. Jag tror att han förstår att jag försöker gå vidare nu. Det finns troligen några nyanser i honom som vill få mig att stanna upp medan andra delar av honom upplever befriande andetag av det här. Det finns så mycket här, sa han. Det är mycket mellan oss två. Hans ord bekräftade det jag anar, jag har en plats kvar hos honom.
Igår på jobbet då jag stod vid kaffeautomaten drogs min blick direkt till en plats där hela min kropp visste att J var. Inte för att jag sett honom just där, vid den platsen förut utan för att det kändes bara. Han såg upp direkt, såg mig. Vek inte undan, jag såg hur han slutade lyssna på sina kollegors samtal. Bara såg mig. Jag honom. Jag vill smälta samman med dig, tänkte jag. En gång till, livet ge oss det.
Jag & Ma har setts mycket dessa dagar. A lover. Ja, varför inte? Vi njuter av varandra. I ärlighetens namn så inte bara avklätt. "Jag tycker om att se den här sidan hos dig"uttryckte han igår då jag eftertänksamt kysste hans knogar & mjukt lindade in mina händer i hans. "Så mjuk & sårbar på något sätt". Jag låter mig själv bli avklädd med honom. Delvis känns det som att det sker bara, å andra sidan menar jag för mig själv att inget bara händer. Hans beröringar är mjuka men inte bara. Hans blickar talar om dedikation & uppskattning. Jag vill vara mer med honom. Jag vill ha honom intill mig, se på honom. Gärna i tystnad. Notera hur det känns, att det här faktiskt känns, att han känns. Att det inte skrämmer mig. Igår planerade vi för vår gemensamma resa till Skottland. Jag lade fram alla kort på bordet, att jag tycker att det är läskigt att planera en resa med en person jag knappt känner. Hur jag ser på allts förgänglighet, att det mesta i ömhetsväg brukar försvinna. "Du kan ju alltid avboka", svarade han & log. På det där sättet som han kan le när han ser på mig. Han lyssnar utan att värdera det högt. Tar in mig mig i blicken, skalar av mig mina lager sakta. Bara för att upptäcka att det finns ännu fler lager som han blir ödmjukt nyfiken på att förstå. Insikten lugnar mig. Klart jag kan avboka. Just nu är det lockande att tänka på en gemensam resa, att krypa ned i tältet bredvid varandra om kvällarna, vakna för nya äventyr. Time will tell.
Nyss, denna morgon mötte jag Dessie över skype. Vackert, att vi två finns kvar för varandra. Så många resor vi följer varandra genom, det stärker mig, oerhört faktiskt att han finns.
Fredag. Magiskt skönt att dagen närmar sig en helg & ledighet.
Kommentarer
Trackback
