mellan raderna.

Jag fortsätter att vara (delvis) oenig med mig själv. Lyssnade igår på en recension av en bok som handlar om hur förälskelse går att se på ur hjärnans perspektiv. De sociala konstruktionerna bakom, det som gör att en ibland börjar vilja det som en inte vill att en ska vilja. 

En sedvanlig motsättning, motstånd vs önskan att få njuta. 

 

Jag föreslog Ma att vi ska använda boken som gemensam bokcirkel. Han log. Jag också. Igår fyllde Paulina år. Ma var med mig dit. Närmasta familjen. Ma flöt in, smälte samman som om han aldrig gjort annat. Till & med den annars ständigt vaktande hunden blev akut förtjust & rann mjukt ned i händerna på Martin. Ma:s hans på min axel i förbifarten, en spontan puss i min panna framför brodern. Min familj som vänligt & välkomnande tog emot honom som en av oss. Världens finaste familj. Utifrån sett förstår jag att vi två är en väntat sammansmältning. Liknande intressen, förmågor, fokus. Intressant att zooma ut lite. Jag lyssnade in oss, lite utifrån. Hörde hur Ma berättade om gemensamma turer vi gjort, hur brodern blev genunit nyfiken på min nya vän, såg hur fadern kramade om honom, hur även Martin mötte systern, modern. Vilken fin människa, tänkte jag. 

 

Sedan lämnade vi kalaset, jag som blev sockerhög, fnittrig, ljum i hela kroppen. Rusig & vildsint. Vi drog iväg, åkte skidor. Jag återupptäckte backar i den egna staden. Tacksamhet. Glad över att jag finner sällskap som utmanar mig. Martin gör det. Han lär mig just nu att åka skidor ordentligt, att övervinna rädslor. Vinden mot kinden, svängar som blir alltmer mjuka, följsamt bestämda i backen. Min förtjusning; hans färdigheter & starka fokus i det han gör attraherar mig. Det var en romantisk skidtur. Att gemensamt flöda fram, stanna upp, kyssa ett par vintriga mjuka läppar. Värme till kall vind, lockande kontraster. Det var en fin dag, en vacker tur. 

 

Skjutsade hem honom. Kysste honom innerligt i bilen, hörde ett meddelande som just då dök upp i telefonen. Körde hem, öppnade telefonen. Det var J. Just där & just då, i det ögonblicket dök han upp (igen) alltså. Som en förlängning av mig själv, som mitt eget samvete kanske. Kallar på uppmärksamhet, får mig att känna efter ytterligare en gång. Vad gör jag här? Vaknade inatt. Sträckte ut handen, kände efter om Martin vad där. Han hade kunnat vara det. Jag får utrymme med honom. Space. Jag hade kunnat ligga där, för mig själv & bli glatt överraskad över att finna hans värme en liten bit ifrån. (Men, inte alls så nära som J. Att sova med J är ett annat universum, en annan värld av kärlek). Hela kommande helg är planerad med Martin. Så enkelt, så lätt att skapa gemensamma planer då vi vill samma saker & vi tycker båda om att dela. På lördag är det träning, gemensam matlagning, läslandskap i soffan, närhet. På söndag, i gryningen ger vi oss av mot Jokmokk & mer skidåkning. Vi har nördat in oss, bokat en privat skidlärare för oss två. Recept för en perfekt helg.