mellan raderna.

I reclaim myself in a way. Försöker ta mig själv tillbaka, till mig själv. Bort från hög stressnivå, ned till kreativt tänkande & med hjälp av tid för träning, eftertanke. Veckan har börjat lovande. Bland annat med inslag av sagolikt vacker narniasnövintervärldskön skidtur igårkväll. Det var så vackert att det inte går att beskriva så jag försöker mig inte på det. Det var jag & Ma & många skratt innan sent godnatt.

 

Idag har jag varit fullproppad med engagerande tankar på jobbet, högintensiv, spretig, haft svårt att få ihop alla idéer & har fullkomligt exploderat av nya idéer & förslag på hur allt är möjligt att göra, i så många riktningar dessutom. Jag älskar mitt jobb & jag inser hur lyxigt det är. Det utmanar mig varje dag. 

 

Något annat som utmanade mig, beoynd limits var besöket på Sunderby sjukhus idag. Tid för magnetröntgen. Naivt & hur tuff som helst var jag på plats. Veknade snabbt när jag insåg att jag skulle bli stramt fastspänd & inkörd i ett tight rör. Jag med klaustrofobi & panikångest. What a halleluja moment. För sent att be om lugnande.Sammanfattningsvis: det kändes som om en stenhand plötsligt kramade om mitt hjärta. Det fanns inte utrymme för blodet att pumpa ut i kroppen eller för blodet att syresättas. Kunde inte andas. Försökte tänka på sköna saker, lugna tankar. Försökte tänka på J:s örsnibbar men inte ens det gick. Andas in. Andas ut. Det blev mantrat. Och det tog mig igenom fyrtiofem minuters klaustrobobisk röntgenmaskin. Det var en tufsig & sårbar fågelstackare med rufsiga vingar som kom ut ur maskinen & som körde landstingsbilen till centrum & fick den parkerad. Gick skärrad in i landstingshuset & tänkte snabbt: vad behöver jag nu? vad kan hjälpa mig att landa? Enkel ekvation. J. Ge mig J. Styrde stegen till honom utan tanketid. Så fort jag klev in på hans kontor denna sena eftermiddag släppte han allt han hade för händerna. Jag: Får jag bara vara med dig lite? frågade jag. Han: Gärna, slå dig ned, var här. Sedan gjorde han det han är så bra på, att lyssna. Så som han gör det. Med blicken riktad på mig utan att för en sekund vika undan. Kunde han spetsa öronen skulle han göra det också. Lugna andetag, svaga nickar ibland, något uppmuntrande ord, strategiska tankar, stora perspektiv, kloka ideer. Jag landade verkligen där. Han fick mig att känna igen honom från tidigare. Var sitt bästa jag, så som jag älskar honom som mest. Mjuk, retsam, lockande & lyhörd. Det var en naggad liten fågel som klev in på hans kontor men en stolt, stark & glad räv som sedan kilade vidare. Tack J, sa jag & log med blicken i hans. Han med ögon som ofta säger ganska mycket mer än orden. Tack själv fina Räv. 

Jag gled ut, promenerade genom snön med spjuveraktiga fantasier. Tänkte på ord han tidigare sagt om att ingen kan ta ifrån oss det som varit, det vi delat. Idag tror jag honom. Trots att vi inte ses eller hörs så kändes det som idag så självklart & enkelt att möta honom sårbar. Jag var inte förvånad över att han släppte allt & fanns där för mig.  I varandras blickar bor vi fortfarande på något sätt. Vi är så tydligt sammanlänkade med tillit & mersmak. Kanske att det kommer en dag då vi ändå kan fungera ihop. Då vi är vänner, som ses. Vi fungerar redan ihop, det gör vi. I min värld är vi såklart alldeles som gjorda för den andres allt. Men, som vänner. Som kan hänga gäng i soffan, skavfötters. Även den dagen kanske kommer. Jag vill tro det. Han kan få mig att må så otroligt bra & jag påmindes om det idag. Hur han ändå var min stora glädje under hela förra året. Hur jag var hans. Det tar ingen ifrån oss. Inte ens vi kan ta det ifrån den andre. Jag kan inte ta ifrån oss det fastän slutet på året var gigantiska tårar. Så, tack J. Ändå. För att du är allt du är. För att du fortfarande finns.