Att leva när det utmanas & känns.
Jag skulle kunna fästa den här, nåla fast den som en ständig påminnelse, min riktning för året:
Intentionen för i år; att leva. Att vara levande på riktigt. Att skapa förutsättningar för det jag vill ha, att konkretisera mina drömmar.
Jag lär av förra året då jag passiviserades av mig själv då jag lade en stor del av ansvaret för min glädje utanför det egna ansvaret & lät grumlade förhoppningar knäcka mig.
Jag har rest mig & jag lär. Fortsätter resan i att konkretisera drömmar, om att låta detta vara ett år i friluftslivets & utmaningarnas tecken.
Om en månad; Thailand.
Bara tre dagar efter hemkomsten är det en helhelg på skidor som väntar, inplanerad skidhelg med hyrd stuga i Kåbdalis, för utförsåkning & på slätten. Kontrastrikt från Thailand, säkerligen omtumlande.
Planerar därefter att resa till Norge, till Narviksfjällen. Tåg från Luleå till KatterJåkk. Turskidor, upp längs bergen med stighudar på. Nedför bergen, vinden mot kinden. Sova i enkel fjällstuga i Hunddalen.
Ser lockande & utmanande ut.
I sommar väntar vandringen i Skottland. Ryggsäcksliv, tält, naturen. Datum är bokat nu.
En skön insikt om att jag tar mina drömmar på allvar.
Här i Sverige, här hemma är varje helg vigd åt friluftsliv. Många helger är redan bokade för skidåkning. Senaste tre helgerna har inneburit just det; utförsåkning, privatlärare i skidor, skidor på längden också.
Nördar också in på simning en del igen. På sk. Total Immersion Swimming som handlar om att simma mer energisnålt. Tränar när jag har tid. Ska gå en intensiv hårdkurs nu under våren. Ägnar gärna tid åt att spana in tekniska videos.
Detta pararellt med en ny omgång av Run Academy & löpning, all in bara. Kroppen är stark av allt som den sysselsätts med.
Idag. Ensamtid i spåret, lade en mil under mina skidor. Kände svetten på ryggen, försökte få till längd i benen, kroppen.
Och mitt i allt detta, en gryende relation. Igårkväll fanns det inte mycket distans mellan oss. Jag som envisats med att ge oss varsitt täcke drog in honom under mitt eget. Somnade på rygg så nära med honom runt mig att han varsamt fick slingra sig ur mig sen för att kunna sträcka ut sig själv. Vaknade av att vi sov hand i hand med vararandra. Vaknade på morgonen. Fann honom i kökssoffan, läsandes en bok. Snart hade han dragit igång en frukost & jag kunde bara le i morgonrufsigt hår över hans framfart & hemmavana känsla hemma hos mig. Tredje morgonen på rak tillsammans. Femte gemensamma morgonen på en vecka. Jag: Vi kanske skulle anstränga oss för att inte ses såhär mycket. Få lite perspektiv & inte vara uppkopplade till en annan människa såhär mycket. Han: Jo, det vore väl skönt. Sen såg vi på varandra båda två & skrattade. Vi vill bara ha mer & mer av det här. Som om vi har längtat efter en likasinnad lekkamrat, nu har den dykt upp & båda får just nu en hel del önskningar uppfyllda. Han & jag är lite som två smaker som gör gott ihop.
Vaknade på morgonen till igår med svårtolkade känslor & satte mig i baksätet & skrev på väg till berg för en heldags utförsåkning med Martin & Mikael.
Vaknat, öppnar inte ögonen. Känner. En oro, en slags raslöshet. Vill bort, vill hem. Öppnar ögonen. Min säng. Samma tapeter som igår. Ändå en längtan. Bort. Till egenro. Längtar jag geografiskt bort? Eller är det en längtan inåt, till att bara vara jag?
Jag behöver vara lyhörd. Där i bilen igår på väg med mina två, fantantiska chosen ones saknade jag plötsligt J så att det gjorde ont i kroppen. Som om J blev en symbol för hemma, för mig själv. Såhär, ett dygn senare saknar jag honom fortfarande Inte lika urgröpande men ändå, som om jag allra helst vill ha honom framför mig, se honom i ögonen, vila i den blicken. Lyckades åka J ur mig, hade all fokus på skidorna i en isig backe & skrattade med mina dudes.
Min ensamtur i skogen idag, i skidspåret är ett resultat av att jag efter den mysiga frukosten imorse med Ma bestämde mig för att ge mig själv egentid resten av dagen. Det var en stark gårdagskväll. Den tog andan ur mig i all vacker inramning. Efter en hel dag i backarna lagade vi middag ihop Ma & jag. Slog oss ned i soffan sedan, läste varsin bok, sittandes skavfötters i mjuka kläder. All världens rofylldhet & med mjuka toner av Ternheim. Ibland tittade vi upp på varandra, log. Ibland strök han med ömma fingertoppar längs med en av mina nakna armar, en ankel. Bekräftande, uppskattande. Närvarande.
En otroligt öm kväll i all sin enkelhet. Han kommer så nära mig nu & det går undan.
Jag gör det mycket nu, första-gången-grejer. När jag zoomar ut förstår jag vilken bra inledning det här året har & det sätter ribban högt för att det här året är en tid att fylla med Ä.V.E.N.T.Y.R.
Kommentarer
Trackback
