mellan raderna.

Det känns som en högvinst att kunna skriva de rader som strax flyter fram här. Blundar. Minns oväntade händer i mitt hår, smekande händer som ömt strök mig över kinderna, följde mina ögonbryns konturer, som sakta läste av hela mitt ansikte & landade i håret. Blev varse att jag hade glömt att han var sådär närvarande i sina händer. Vet att jag saknat dem men inte riktigt vad i dem jag saknat mer än att de tillhör honom. Nu log jag, spann i hans famn. Låg på hans bröstkorg, lyssnade till ett hjärta som slog hårda, jämna slag. Ett sådant viktigt hjärta det här, viskade jag. Som jag tycker om det här hjärtat. Och som det hypnotiserar mig att vilja vara just här.

 

Gårdagseftermiddagen med J uppstod helt spontant, i grunden initierad av en hjärnskakning. Han hade fallit i helgen. Slog sig riktigt rejält & hjärnskakningen som uppstått sänkte honom alltmer. Igår fick jag en känsla av att det inte alls var särskilt bra med honom, still in connection. Ringde honom. Fick det bekräftat att han blivit hemskickat från jobbet & sjukvården hade ordinerat honom minimalt med intryck & akut (hjärn)vila. Hans röst i luren gav mig illavarslande magkänsla. Den här personen ska inte lämnas alldeles ensam. Han lät ovanligt långsam, lite diffus, smått påverkad av något. Det ena ledde till det andra & en stund senare klev jag in i hans hall med mat åt oss båda & möttes av den största famnen. Home. Du är min hjälte log han ur en dimmig blick & pussade mig i pannan. Jag log tillbaka. Jag är din vän, du vet. Nu bygger vi det nya J, svarade jag.

 

Jag vill inte leva i avkapade relationer, med dualistiska förhållningssätt.

 

J närmare sig mig igår, jag lät honom ha den rollen att närma sig mig & inte tvärtom. Han satte sig nära, lutade huvudet mot mitt när vi pratade & jag andades in honom, körde ned hela rävnosen i hans blondhet & kände mig totalt hemma, på rätt plats, med rätt person. Som jag saknat den doften. Det sägs finnas olika forskares idéer som hävdar var & en från sin kammare att doften är en markör som underligger val vi gör när vi väljer partners. Jag tror att det stämmer. Det säger mer än vi kanske till & med vill erkänna ibland. Det var tydligt hur vi inledningsvis igår förhöll oss mer avvaktande, med mer reservationer. Hur nära är vi nu? Vad är det som får vara? Vi vill vara nära. Det råder inga tvivel om det. Att jag plötsligt låg med huvudet på hans bröstkorg var självklart på något sätt. Det här är vi. Han tog min hand, slingrade in sina händer i mina & vi kändes återförenade & jag landade så djupt, så djupt i honom men framförallt - i mig själv.

 

Det var jag som drog mig ur hans famn, som aldrig ville att hans smekande händer skulle sluta röra vid mig men som ändå reste mig upp för att ge mig iväg. Plötsligt kändes kvällens stundande skidplaner med Ma helt malplacerade. Hade velat stanna kvar. Vi höll om varandra länge J & jag innan jag gick. 

Början på något nytt. Jag är så rädd om det här, om oss. Kärleken, still kärleken.

Mötte senare en livsglad, energifull Ma som snart svettades tillsammans med mig i skidspåret. En dryg mil senare landade vi hemma i mitt kök & över en kopp te berättade jag ärligt om min kväll med J & om mina förhoppningar om att vilja ha J i mitt liv. Ma är klok. Ser mig, ser vad som är, vart han är. Är landad i livet. Han lyssnade, gav mig förståelse. Vi två fortsätter också, vattnar oss tillsammans. Vet ännu inte vad det här blir av. Uppskattar, lär, växer. Kröp ihop nära honom när vi skulle sova. Kände mig smått vilse. Fastnade i huvudet, tänkte på J, kände knappt Ma:s kyssar. 

 

Behöver lite utrymme, få låta gårdagens i sin helhet smälta in i mig. 

Känner hur jag längtar efter J. Hur det skenar i mig av vilda glada rörelser, hur jag vill spendera varje vakna minut med honom. Inget forcerande nu. Andas in. Andas ut. 

 

Ska strax iväg. Föreläsa om psykisk hälsa ur ett genusperspektiv i Älvsbyn. Prata jämställdhet på tuhandmöte med kommunalrådet.