A halleluja moment.
Fredagslättnaden. Jag är sannerligen en heltidsarbetande vardagsräv nuförtiden. Det är tydligt när jag jublar i min tystnad över fredagens lovande vals.
"Att våga erkänna svagheter är styrka & mod" talas det om på radion just nu.
Jag kom just hem. Nyklippt. Lite omruskad. Det började imorse. Eller. Just den här delen av historien tog vid på jobbet, vi kaffet. Första historien. J dök upp framför mig & jag släppte allt & gick honom till mötes med de självklaraste steg & han mötte mig i en mjuk lång kram. Ibland är den där igen, självklarheten. Då jag inte ber om ursäkt för att jag vill för mycket & då han inte visar någon osäkerhet. Så som det var en gång. Jag hade längtat efter honom. Ju mer jag spenderar tid med Ma, desto mer längtar jag intensivt efter J. Inte riktigt i linje med min plan. Jag hade inte alls någon lust att lämna honom för att fördjupa mig i möten om styrdokument & andra formaliteter. Resten av arbetsdagen drog iväg i rasande fart som den ofta gör & det var mörkt ute när jag parkerade landstingsbilen & kom in på kontoret. En tyst enhet, alla kollegor hade gått hem. Som vanligt, ensam kvar. Lite plågsamt ibland, att vara kollega med J. Att kärleken som inte vill vara med mig längre är så nära & så långt ifrån. Skrev till honom i vårt interna chatsystem. Han som frågade om jag skulle sluta snart & ville göra sällskap med honom. Som jag ville. Avslutade jobbet framför datorn med ett sug i nedre magtrakten. Det där jävla J-suget: Ge-mig-dig-känslan. Vill ha dig nu. Väntade några få minuter på honom i foajén. Småpratade med en kollega. Så dök han upp, lade genast en arm runt mig, vi sa hejdå till kollegan & gick iväg tillsammans, fortfarande omlindade. Han pussade mig i pannan. J alltså.
"Män mäter sin styrka med varandra men när det väl gäller så är det kvinnor som styr upp hela skiten". Samtalet från radion fortsätter mala på i bakgrunden & jag ler.
Vi promenerade mot stan i armkrok & jag njöt av hans värme intill. Vad pratade vi om? Mest om lättsamheter. Gjorde oss inte det minsta sårbara för varandra. Jag hade velat ha så mycket mer tid ihop. Få landa också. När han frågade vad jag skulle göra sen ikväll svarade jag, berättade om planer men egentligen ville jag föreslå en fortsättning på promenaden, gå vidare in i tidlöshet. Vadsomhelst, bara du är där, tänkte jag. Så kom vi fram till den plats där våra vägar skulle skiljas åt. Han som drog in mig i en kram, en hård, ordentlig. En kompisfamn, tänkte jag. Vad han knappt mötte min blick, inte för länge iallafall. Ett märkligt avsked. Så mycket som sades utan ord, så högljutt & vilset ropade vi stumt ut att vi inte vet vart den andre har tagit vägen. Famnen fanns där, trygg i sig men blickarna var frågande. Han stod kvar, började gå men stannade igen. Frågade något, ville få mig att skratta. Släppte mig inte med blicken & utan att något särskilt hände så fylldes jag akut av en inre lavin av starka stora känslor av sorg, förlust, ledsamhet. Att skiljas från honom är som att amputera en del av mig själv. Superlöjligt. Vi ses ju igen. Det var ett avsked bara, en odramatiskt kväll, ett från ytan sett fint möte. Jag vill inte skiljas från honom. Jag får stark separationsångest. Gå inte då. Ögonen fylldes tårar, jag såg på honom & så skiljdes vi åt. I ögonvrån såg jag hur han vände sig om & såg på mig. Han såg undrande ut. Älskade människa. Att upphöra att vara i det gemensamma med honom är en smärtsam resa.
Det finns en till historia att dela. Om en annan person. Den historien börjar inte här, inte idag men orden tar vid nu.
Andra historien. Den handlar om henne. Jag kallar henne C. En bekant som blivit kollega, en person jag varmt välkomnade för jag visste att vi har mycket gemsamt. Det har funnits en nyfikenhet mellan oss från första stund & den delen av historien börjar långt innan dess att vi blev kollegor. Nu har vi chans att expandera relationen, att lära känna. Vi har tagit vara på chanserna på fikaraster, mitt-på-dagen-pauser, när-som-helst-vi-är-sugna-stunder. Ibland bara söker vi upp den andre med dåliga svepskäl, allt för att inte tala om den verkliga anledningen. Det behövs inte. Vi vet ändå, det är övertydligt. Jag har drömt om henne en natt, vaknade svettig, nästan blyg. Hon står ofta alldeles för nära mig, hennes händer placeras som av en slump i närheten av mina, hud som vidrörs. Våra famntag är nära, inte alls kollegiala, inte vänskapliga heller för vi inte är inte vänner. Än. Vi är sugna, vi möts i längtan som är både klar & blygsam. Jag vill vara nära den här människan. Inte nödvändigtvis prata så mycket. Mer upptäcka, resa längs med hennes linjer på fler sätt än med orden. I eftermiddags, när jag var på väg att lämna bilen så möttes vi. Kom, följ mig till bilen, bad hon. Jag ifrågasatte inte, följde med. Rakt in i den andres famn, stannade upp. Jag kanske kan komma förbi dig imorgon om du är hemma & jag är i stan? föreslog hon. Mitt hjärta började skena. Hon kan inte komma & bara hälsa på mig. Då tar vi för oss. Klart att jag vill. Kom, ja kom ville jag säga. Eller visste varken ut eller in. En oväntat blygsel slog till. Vi hörs av, svarade jag lite mer flyktigt. Vi stämmer av, känner in hur läget är imorgon. Hennes händer i mina, blickar i varandra. En känsla av förbjuden handling. Kanske för att vi själva inte tillåter oss att våga vara där vi är. Lämnade henne, hörs gör vi. Vi har faktiskt kontakt mest varje dag. Lite rader här & där. Ord som säger att det är något som händer här.
Min tredje historia för ikväll handlar om Ma. Jag hade bestämt mig för att inte umgås med honom igår. Inte gå in i vanor av att ses hela tiden. Även om vi vill så är det inte klokt. Ändå drog vi & simmade tilllsammans. Och senare den kvällen bad jag honom kika förbi mig på hemväg från ett politiskt möte han deltagit i. Kom & bara landa en stund med mig, bad jag. Korta stunder är svåra. Snart var vi allt annat än sömniga & på väg att säga godnatt & vara själva. Istället var vi intensiva, avklädda & nyfikna. Jag bad honom stanna kvar. När vi kröp ned under täcket noterade jag att han lade sig väldigt nära, lindade in sig runt mig så nära han kunde. Jag tänkte att jag legat så nära med J, mitt sovsätt då. Inte riktigt nu. Med J hade jag inte skal om natten, då var jag som mest naken, sårbar, en ömsin rävpalt. Ibland vaknade jag, lycklig över att konstatera att J låg bredvid. Första månaderna tillsammans brukade jag försöka hålla mig vaken ett tag om jag vaknat om natten bara för att se på honom. Euforisk nästan, som om det var en öververkligt vacker saga som skrev just där & då. Hud som kan kännas nästan elektrisk då den vidrörs, då även den lättaste beröring med en fingertopp är en rak ingång till hjärtat. Med Ma vill jag sova med utrymme. Andra natten tillsammans. Han vaknade upp & var kelsjuk med varm kropp. Jag kände mig rastlös, behövde lämna den värmen. Fann ro igen då jag satt med kaffekoppen i händerna & han med sin gröt framför mig. Han är full av mysighet, ställde sig på knä framför mig & kysste mina knogar. Han ser på mig, rakt på mig med sina ljusa, ljusa blå & jag fortsätter undra vad det ska bli av oss. Jag har lyssnat på råd av nära uggla, tänker att jag låter oss hända bara, ser vart vi hamnar. Så länge det är en skön organisk resa så fortsätter jag gärna.
Ligger ensam, utrymme för mig själv bara i den gröna kökssoffa. Telefonen låter. Det är Hon som hör av sig.
Kommentarer
Trackback
