stannar till, tar kanske sats.
intressant hur några få dagar mellan skrivande kan generera så avgörande rörelser ibland. systern är tillbaka från södern och en ny resa tar vid; den av positiv förväntan inför nya möjliga familjemedlemmar om allt går som vi önskar.
jag har tagit ett kliv upp på första ordentliga trappsteget i min axelrehab; och det var över förväntan bra med lasse häromdagen, nu kör vi allt fokus på den här rehabiliteringen och det känns dedikerat, vilket kommer att behövas. målsättningen är att från grunden programmera om rörelsemönster & få små muskler att arbeta tydligt & bättre balansera upp kroppen. jag fick göra allt från att promenera runt en massa utan mitella, lasse granskade varje steg & rörelse, kändes som ett yogapass. inre practice, känna in varje liten del av sig själv. gick på löpband, mötte det intre mentala motståndet som för en stund ville öka dess fart & bara springa. fokus på allt som är nu, styrkeövningar för resten av kroppen. enkla övningar men samtidigt utmanande för en nyopererad. from nu ska vi närmsta veckorna träffas varannan dag samt att jag ska göra egna övningar hemma fyra ggr/dag. all in och det får vara så nu.
det kommer något ur det det här; en inre styrka, det största; att lära känna sig själv bättre. vart kommer motstånd ifrån? vart vill en vara när det drar i en, hur vill en vara? hur är det egna nuet? vilka föreställningar har jag om mig själv & dit jag tror mig vara på väg? vad är att ta hand om mig själv, vad är kärlek för andra?
J har varit borta i flera dagar, haft fokus på mänskliga rättigheter på internationell, europerisk nivå. jag beundrar det han gör & han var vacker i kostym när han kysste mig hejdå innan avresan på måndag. ändå känns han inte lika konkret, kan inte vara lika konkret än den som verkligt finns intill mig, som tar min hand och på riktigt, inte bara av fantasier ger mig rysningar i nacken. vi har kontakt om dagarna & häromkvällen spenderade vi varje timme intill varandra, hon och jag. världsaidsdagen, vi uppmärksammade den tillsammans med andra ute på lokal. drack glögg, lyssnade på föredrag & höll den andres hand. efteråt skulle vi båda hem, hon skjutsade mig & vi bara råkade fortsätta in för nattlig te och mer. in i allt mer nakna samtal, blottade drömmar, tankar om det mesta. jag noterade hur hennes självklarhet i mitt hem känns igen, hur hon tar för sig, serverar mig, är där med mig och för mig. hon berättade om helgens resa till en enkel fjällstuga. jag lade märke till hur jag både önskar henne en magisk helg med hennes R, samtidigt som jag också önskar att det var hon & jag som skulle åka dit & somna frusna & med värme från en brasa, tätt intill varandra.
det här med relationer. kontraster, balans, friktion och ro. allt. som önskan om kloning, fokus. hon skriver till mig en morgon: En morgonkaffetanke... Kan inte du som är kreativ se till att fixa det där med att klona sig? Tänker att det hade varit så himla fint att få bli två stycken, för då kanske en av mig kunde få chansen att vara helt med dig och liksom ge dig allt det du eventuellt vill ha, helt odelat liksom."
jag älskar när hon ibland ser på mig, tystnar & blir alldeles mjuk i ansiktsdragen, rodnande. hur jag samtidigt då vill vara under hennes händer, bara be henne ta mig, precis så. jag ser oss på bali, jag ser oss somna närmast. jag ser oss också uppleva regnbågsfärgade festivaler tillsammans och under resan, i allt det här kommer vi att bli den andres, om livet vill alltså. om vi vill. om vi vågar vilja, väljer och gör. hon känns som bermuda, skönt lockande virvel, livsfarlig, mjuk på samma gång, begärlig, skrämmande och jättefin.
jag får höra att en vän jag sällan ser men uppskattar, har lämnat sin man. mitt i allt detta i skaffandet av nytt eget hus & barn som ska landa i det nya så träffar hon en ny kärlek på jobbet och blir helt förförd; som upplyst & hemkommen. äntligen hemma, säger hon. så kär och så glad. äntligen någon som vågar med att både balansera min egen styrka, sparra mig, beundra mig, älska mig och jag dör för henne. hon, kvinnan i mitt liv. min vän som aldrig tidigare vågat välja kvinnsen fullt ut. nu gör hon det och jag inspireras. undrar än mer vad jag själv gör, vill.
J kommer hem från bryssel med mjuka läppar. dyker upp hos mig och vi lagar middag ihop. till synes görande helt vardagliga sysslor. det går snabbt, vi hanterar det inte länge utan släpper snart allt för den andre. nästan generade av den andres nakenhet och vår egen då det är mer och mer sällan som det händer. hjärtan slår hårt under bröstkorgar, läpparna brinner och kropparna öppnar sig glupskt för den andre, giriga som vargar. jag älskar oss och skrattar åt oss båda. vi hinner bara brinna lite, strax är han borta. iväg på träning. som oftast, en bonus när vi ses, att vi ses. vad gör vi med varandra? klär av, hänger oss, älskar med. kanske inte mer? renaste dedikation i de stunder som är våra. jag tar oss som en magiskt intim symbolik för kärlek närmast hjärtat och känner på det, njuter av oss även i hans frånvaro. fortsätter undran över om det räcker för mig för att på riktigt vilja bygga upp ett förhållande med. jag vet att vi kommer att somna lyckliga, lena och mjuka intill varandra inatt, att jag kommer känna mig hemma, landad, stärkt. de stunderna är värda mycket. men hur mycket?
