Nu förändrar vi väl världen?
Livet i fragment, delar som sammanfogas.
J är i Barcelona på semester och jag har en ny strategi. Hela veckan har han varit bortrest (som oftast) och jag insåg i slutet av förra veckan att jag ofta placerar mig själv i väntande position. Inte för att han ber mig göra det utan för att jag själv har tänkt att det är värt det, varje stund vi får tillsammans. Men, vad gör det med mig själv i allt det här väntandet? Vad försakas och prioriteras bort för eventuella möjligheter att få pussla samman mig med honom för en stund? Förra veckan fick jag nog och blev tydlig(are). Jag är trött på att vänta. Långa samtal fick oss båda att drunka i niagara ett par timmar och avslutades därefter inte för att vi funnit andra spår att följa utan av trötthet. Sedan gav vi varandra hela helgen, hundra procents fokus och det kändes som en önskebild, som en charader av verklighetens möjliga tillvaro, om en hade valt hundra procent på riktigt. Det har vi inte. Där och då var vi intimt sammansvetsade, vi två mot världen men varje gång vi försökte mötas i ett samtal om ett sedan föll vi igen. När vi är närmast är vi som två figurer av tenn som smälter ihop, blir till ett men utanför oss, om jag försöker drömma så liknar vi mest två motsatskomponenter. Min nya strategi är att sluta vänta. Det spelar ingen roll vad jag vill ha när jag ändå inte får det. Det som ges fokus växer. I hans frånvaro denna gång motar jag bort tankarna på honom. Väx inte, vattnas inte. En stund av, som det känns, nödvändigt bortforcering.
Jag hade två glas vin i kroppen igårkväll och date på tu hand med henne. Utgång sen bland fler regnbågsallierade där vi, i ärlighetens namn, mest var där för varandra. Vad gör en (jag) sen då hon inte tar sig hem om natten för att nattbuss slutat gå och vi vill spara onödiga taxipengar till den gemensamma resan? Jo, en tar med sig henne hem och bäddar ned henne brevid sig. Just vad jag gjorde. Det som ges fokus växer. Inga överrenskommelser mellan partners brutna men de emotionella landskapen överträds med fler än guldlock, nyanseras. Drömskt, vackert. Hennes mjuka händer gör min kropp levande bara genom att lätt, lätt stryka undan håret i min panna. Sättet hon rörde vid mig innan vi somnade, hennes hand i min. Hon växer. Kanske är det så att också vi två växer. Vaknade imorse och undrade direkt om hennes närvaro skulle kännas fel där bredvid? No other than him. Det gjorde det inte. Jag ville snarare ligga kvar hela dagen med henne och vara hennes i vår egen värld. Det gjorde jag dock inte, stannade kvar och var hennes. Eller? Kanske litegrann ändå. Älskar hur hon kändes där vid frukosten, hur hon kom in med kaffet åt mig i duschen och log. Och J, han är alltså i Barcelona, eller i Bryssel, England, Italien eller i Stockholm. Sällan här. Beloved one, guldis och kärleken, det är farliga skuggor i mossen för oss nu.
Under dagen har jag fått vakna till ordentligt med H, älskade livskamrat. Under hennes händer och sax, med ny färg och fina samtal. Agerade hårmodell och gick därfrån nöjd och skön i kroppen, dagen-efter-med-sömbrist-trött. Mötte modern och vi tog del av teaterhögskolans luciatåg på Nordansmak. Satt där inne och studerade hur Peter Pan och hans obehag till fru och tidigare, min vän, hade någon form av ömhet-för-varandra-performance mitt framför luciatåget och omöjliga för oss andra att inte se, eller snarare kanske det var ytterligare ett sätt för henne att visa att hon äger honom. Oväsentligt med orsak. Jag tänkte att det såg ut som drunknande båda två, som varandras död - och liv. Kanske behöver de varandra just så mycket också. Blev trött på mig själv också, att jag orkar bry mig för att en tidigare kär vän gått och gift sig med min förra kärlek bakom ryggen på mig. Jag lyssnade särskilt till den ena tärnan bland teatereleverna och hennes blick ankrade i min. Hon, personen som var Peter Pans älskarinna under mer eller mindre hela vår relation. Den resan alltså. Så befriande att den är över. Det känns fint ändå att se henne. Hon är stark, speciell. Ändå, kände summering av sammanhanget; kände mig urless och mättad.
Mitt liv har levts mycket i cykler. Några år i den ena staden, sedan nästa och nästa. Luleå har fått dryga fyra och ett halvt år av mitt liv nu, inga avbrott. Kanske är det den inre flyttfågeln som gör sig hörd, som undrar vad som händer. Vad är nästa plan och smarta drag? Helt tydligt är att jag inte ser eller uppskattar det bästa i att vara i den här staden just nu. Jag skulle behöva ett längre avbrott med uppdrag på andra platser för att kunna återvända med ny vilja att leva här. Ett och ett halv år kvar med projektet. Därefter skulle jag, rent praktiskt kunna ge mig av. Om livet vill, om jag vill. Ledsamt att lämna the chosen ones här, familjen. Men i övrigt, ready to depart.
Innan jag återvände hem till grytet så fikade jag med min ofta saknade familjevän Jonas, brodern från tiden i Brunnsvik och tiden på västra Balkan. Han är här på besök och hade med sig en annan person jag är bekant med - och beundrar. De är båda riksdagspolitiker på heltid och jag log för mig själv där vi satt och var privata. Det är fint hur vår egna lojala relationer också kan ha så stor makt att förändra. J berättade också att han helt har ändrat riktning på sitt privata liv, brutit upp från en lång relation till en annan, älskad man för henne. Kärleken alltså. Fan, vad fint, hur den kan förändra världen.
Kommentarer
Trackback
