mellan raderna.

Glädjen över att Micke äntligen är hemma igen är stor. Tillsammans med honom är tillvaron varm trots snömängder, kaffet är laddat i termosen, kinderna är rosiga, blickar klara & skratten lätta. Vi inleder julaftsmorgon i vår egna tradion; tur på snakemountain. Jag har förvisso inga skidor på fötterna men stegen som tar mig fram i snön på egen tur i skogen är befriande. Jag sov uruselt under natten; knappt något alls. Vaknade upp ur halvdvala & konstaterade att Miss P spann tätt intill mig som en familjemedlem gärna får samtidigt som guldlock inte närvarade. Skrivna ord från hans håll som jag plötsligt kände stor distans till. Han på sitt valda håll, folk som hälsade, ville träffa mig. Och att han ville det. Ord, ord, ord. Vad ska jag med alla ord till? Bädda in mig i dem? Att säga godnatt till ord, med hjälp av andra ord ger mig dessvärre ingen tröst, ingen känsla av gemenskap. Om han ville så mycket så är det faktiskt bara att välja det. Att göra det. Önska inte bara, välj istället. Han väljer inte. Inte hela vägen, inte som jag önskar att det var. Miss P:s trampande tassar påminde mig om att min kärlek till flocken inte är ny. Den har jag vilat i länge & försökt omskapa om jag saknat. Jag & J är inte flock, är inte familj på riktigt. Inte från mitt perspektiv. Om vi vore det så skulle en gemensam bas vara självklar, då skulle en inte behöva be om att få bli vald utan vara vald. Vi skulle vilja växa ur en gemensam kärna, inte addera utifrån för att kunna nå den andre som en fritt flygande hand som en bara ibland, om en har tur, kan nå. Om J var min familj skulle jag inte vakna ensam på julafton då han bor i samma stad. Då skulle han inte välja att fira in nytt år med andra eller låta mig ta den tid som blir över, för att ses. 

 

Av någon anledning fick jag en sorts hemlängtan igår. Den hemlängtan bar ett namn & ett ansikte. Blå ögon, gråmelerat skägg. M. Jag längtade hem till att läsa böcker skavfötters, att få känna hans mjuka fjäderlätta hand i min som godnatt. Jag längtade efter hans välorganiserade idéer, hans kvickhet, hans morgongröt & hans långa famnar. Jag längtade efter vår delade entusiasm i att se en vald dokumentär & sedan kunda prata om den halva natten. Det var en nästan panikartad hemlängtad, som att vara ett barn igen som tappat bort en hand, sin adress. 

Klart som fan att jag inte kunde bli kär i honom i våras, jag hade huvudet fullt, var emotionellt bortrövad åt annat håll. Men människan, min hamn i honom byggdes likväl ändå. M påminde mig, visade mig vad jag själv menar då jag talar om ankring i praktiken. Vi är likadana där. Och, nu är han såklart inte här utan i annan rörelse men också idag, vid det tidiga morgonkaffet saknade jag honom. 

 

Att inleda julaftonsmorgon med Micke var som en mjuk hand i håret. 

Jag gick under granarna, trampade mig fram i snön & kände euforisk lycka som plötsligt infann sig, gav mig ståpäls på armarna, gjorde blicken glansig. Det var länge sen sist. Skogen, att påminnas om egna, viktiga spår. 

 

Och jag inser att den tid som är & den som kommer inte blir ett emotionellt stilltje.