mellan raderna.

Jag läser tidigare rader & uppskattar att de finns. Orden ger perspektiv, uppmärskammar mig på en del som annars skulle vara mindre lätt att återskapa i minnet. Jag skrev om min osäkerhet då. Senare på den omskrivna dagen tippade J:s skepp överbord & det blev hans tur att förlora styrsel. Jag försökte greppa det & till slut stod det allt klarare för mig att när jag har haft beslutsamheten att tro på oss så har vi vuxit oss starkare. Sedan, när jag börjat tvivla så blir det direktrespons tillbaka av vacklande steg. Verkligen direktrespons. Det handlar alltså om att bestämma sig. Tro på det, all in or nothing. 

 

 Tid, tålamod & tillit till mig själv. Han får göra samma resa.

 

Där & då, dagen efter att vi vinglat till så bestämde vi oss över en pankaksfrukost att tro tillsammans. Vi blev inte osäkra för att vi inte ville vara nära, vår osäkerhet har byggt på rädsla att bli för nakna. Sedan bestämde vi oss för att ta emot nakenheten istället för att göra motstånd till en ömhet som vill finnas. 

 

Förra helgen hade jag skrivit ihop några rader, intryck efter oss.

 

"Det är inte mycket som slår känslan av att vakna bredvid dig en ledig dag. Som i morse. Morgonsolen väckte mig genom fönstret, gjorde mig mer medveten om din alldeles varma nakna kropp intill min egen. Ett mjukt inträde till en ny dag. Jag hade ett leende i mig från en rolig gårdagskväll där jag uppehöll dig vaken, länge. ibland finns det så många historier att berätta och många sätt att göra det på. Nu fanns den sköna känslan kvar & jag såg rakt in i ditt halvt sovande ansikte & såg hur du log när du kände hur jag betraktade dig. Nära kroppar, värme, mjukhet. Dina händer om mina. Långa mjuka smekningar längs kroppar vars rörelser inte har någon riktning. Att ur det avslappnade tillståndet låta allt finnas precis som det är. I mig finns en sällan sinande källa av lust för dig så till den grad att jag för en kort stund slogs av tanken på att jag borde hejda mig lite för gisses; som jag alltid vill ha dig. Vid varje möte, varje beröring vill jag glida in i dig, låta mig uppfyllas av dig. Det var en tillfällig & snabbt undflyende tanke om att inte följa nuet för det var inte bara min egen lust jag kände utan också din, för mig. Som jag älskar att sträcka ut mig vällustigt som en katt, låta njutningen röra sig genom hela kroppen, låta varje del av mig själv fyllas av ett begär som rinner över mina läppar & som ber dig komma närmare. Som en smekning från utsidan & in; som en berättelse om ömhet som bara kan upplevas, inte verbaliseras. Med dig förlorar kroppen sina vanliga kontraster mellan mjukhet, hårdet, värme & svalka. Allt flyter samman, blir en förlängning av en känsla som vill omfamna dig, som med kroppen vill berätta historier våra öron aldrig får höra. En sådan omslingrande historia har ingen riktning, snarare ett djup, en känsla. Som en utandning tar den sedan slut för en stund, kroppar glider isär, blir till stillhet igen. Stillhet som behövs för nya andetag att växa. Godmorgon blondie."

 

 

Vi har haft en vacker vecka också. Lurat till oss kyssar på jobbet. Mötts i mjuka blickar, över många feminstiska diskussioner med efterföljande tankar om att jag verkligen älskar hur han tänker. 

 

 

Fredag kväll ramlade han in hos mig sen natt & det var med ett leende som jag omfamnade en frusen kropp & fick snart kalla öron att tina under mina händer. Lördag morgon & jag steg upp lite tidigare & myste runt i raggsockor till dess att den här glädjespridaren vaknade upp & drog in mig i ett diffust varande av lust & skratt. Många timmar senare var vi fortfarande inte påklädda utan under en filt & drömde om gemensamma äventyr även i en morgondag. Ändå dags att klä på sig kanske, fortsätta virvla nära i något gemensamt & det gjorde vi. Vi hämtade upp mina kära Anetta & Frankie & styrde Glenn mot Hagaviken & familjehäng. Äntligen skulle J få möta mina chosen ones & jag var definitivt lite nervös. Jag hade inte behövt oroa mig. Väl framme så blev jag påmind om varför jag älskar mina vänner så högt. De tog samtliga emot honom med öppna armar & rejäla, välkomnande famnar. Ibland undrar jag vad vi två är för varandra. Men, där med mina vänner & honom så blev det glasklart att vi är i kärlek med varandra. Så lätt att ha honom i närheten. Så tryggt han bekantade sig & tog plats. Både i min hand men också med dem. Snart var både han & Elliot förälskade i varandra & jag kunde se hur min Hanna log varmt när hon såg på dem, länge. J:s händer runt den livliga kroppen, hans mjuka blick som betraktade Elliot, ibland mig & log. Vi drog även med varandra ut i skogen på tu hand promenad & ett duggregn föll & gjorde luften klar & ren. Vi stod där i skogen på ett stubbe & hånglade lös som tonåringar & jag kunde ha skrattat högt. 

 

 

Slutligen, efter både skog & mer vänskapshäng rörde vi oss vidare, hemåt. Jag lämnade av honom. På återseende.

 

 

Det var igår. Och det är inte klokt som jag längtar efter honom nu. Fick rader av Hanna. "Så fin han är. Och det syns att du är riktigt kär", skrev hon efter deras, alla vårat möte igår. Och, det är nog sant. Om det ordet kär är det som beskriver känslan av upprymdhet, längtan, känslan av att aldrig få nog av honom, känslan av att stundtals vilja planera framtiden med honom. En sån känsla som inte bygger på en logik eller realism. Det handlar också om nuet, om passion & närhet till det egna, inre skrattet. 

 

 

Jag har definitivt funnit tron igen. På oss. Och honom. I let it kill me now.