Tack. Som fan.
Igår.
Jag på jobbet. Han också. Plötsligt i den andres blickfång. Hade vi haft svansar hade vi avslöjats direkt med vilda ivriga rörelser. Kanske behövs inga svansar för att avslöjas. Min kollega, den enda som känner till mig & J & som fanns bredvid mig log. J:s ansikte sprack verkligen upp i det största leende, helt spontant. Kanske överraskades han så av att se mig så att han inte hann rätta till sig själv. Längtade ord i telefonen sedan. Jag som uttrycker hur svårt det är att nästan inte få finnas samtidigt som det känns så mycket i hela bröstkorgen. Han som undrar om han får vara min ikväll.
Jag ägnade resten av eftermiddagen åt att längta efter honom, laga mat med kärlek åt mig själv & längta ännu mer. När han äntligen dök upp bakom min dörr så lät jag mina ögon sluka honom hel först. Han var ännu vackrare än jag mindes honom och jag blir alltmer en djupt förälskad en som ser på honom med de mest dimmiga ömhetsögon.Han kom till mig med ett skratt i hela sin kropp & fångade upp mig med glada kyssar & lekfulla ögon. Resten av kvällen var vi varandras, fullt ut. Mer nära än någonsin. Både med ord, kropp & närvaro. Den mest allvarsamma intimitet som lekfullt tänjdes ut, blev retsamma skratt & vildaste åtrå, fullkomligt hängvina beröringar & ögonblick av nästan overklighet. Stunder då vi stannade upp & bara såg varandra så naket i ögonen, båda två inuti den andre. Han, som en förlängning av mig själv. Vår nakenhet som den mest fullkomliga kommunikation av kärlek & längtan då ord inte är tillräckliga. En utsträck viskning, en sjungande melodi mellan våra händer. Det går nog inte att komma närmare än så här, viskade jag åt honom. Svetten rann genom mitt hår, hans hand lekte med röda slingor mellan fingrarna, omslöt mig totalt & jag kunde inte vara mer hans. Senare låg vi alldeles tagna, hänförda, berörda & alldeles euforiska intill varandra. Tittade på den andre, nästan blygt. Is this for real? Hände det här verkligen? Kan två människor vara så nära? "Du förstår nog inte hur du trollbinder mig" viskade han. "Hur du kan få mig, hur du har mig hur du vill." Samtidigt vände han mig om & drog mig intill sig, omfamnade mig så mjukt & jag kontrade med att han nog antagligen kände hur han kan göra vad som helst med mig, för mig, av mig. Im all yours. Och jag är sannerligen helt & hållet dedikerad. Under natten låg vi nära, som förlista kaptener. Jag drömde flera olika drömmar om honom & varje gång jag vaknade upp & upptäckte att han låg intill kände jag som om det vore julafton. Och, när vi vaknade ihop & drack morgonkaffe berättade han om sina drömmar om mig & vi skrattade gott åt det här, hur det känns.
Sedan har en arbetsdag passerat. Jag var på konferens & diskuterade jämställdhet. Efteråt bröt jag min egen distans till J på jobbet & sökte upp honom på kontoret. Vi satt där inne & diskuterade läget på jobbet. Politiken löper amok & allt kan förändras i en handvändning. Mellan raderna i luften fanns spår av gårdagens magi & det finns något magiskt i hur mellanrum kan tala för sig själv & berätta hur det verkligt är. Det blev inte alltför långa djupa blickar, så fort vi fastnade i den andres ögon så smög sig skratten fram ur magen, leendet som får världens alla viktiga politiska processer att tona ut för en sekund. Vi försökte & vi lyckades bra att hantera kollegieskapet.
Jag bytte senare om till löparkläder, gjorde mig redo för löpträning i skogen, i regnet. J & jag lämnade bygget samtidigt. Frustrerande känsla hos mig, att vara nära intill men förstå att vi inte kunde vara så nära som jag allra mest längtade efter. Trodde jag. J var bilburen & jag stod redo intill min cykel under det fallande regnet. Var beredd att dra snabbt för att slippa längta efter närhet. Såg på honom med distans. Jag var redo att säga hejdå, ge mig av bara. Han såg på mig. Intensivt. Länge. Körde fram till mig. "kom", bad han. OCH där, precis utanför jobbet kysste vi varandra medan regnet renande världen. De mjukaste, längsta kyssarna som tog andan ur mig. Kärleken från igår, genom dagen & fram till vårt ögonblick där i regnet. Tack. Det var den känsla som plötsligt omfamnade mig. Tack mig själv för att jag tror på dig, mig & oss. För att jag vågar vara naken. Och för att du äntligen vågar möta mig, lika naket.
Jag somnar strax genomtränad & stark, kär & väldigt glad. En bra känsla att minnas. Sen. I alltings eviga förgänglighet.
Kommentarer
Trackback
