mellan raderna.

Torsdag.

 

Jag hade släppt förväntan på hur det skulle bli att se dig igår då jag upplevt att jag känt mig avslagen då vi möttes senast. Det intressanta i hur en kan mötas utan kläder utan att vara naken och sedan i kontrast, vara påklädd men totalt avklädd, blottad.

Där stod du igår och väntade på mig utanför bion när jag blåste in med hjälp av oktobervinden; den som får en att knappt förstå om en är vaken eller fortfarande sover, den som planterar längtan efter äventyr bakom varje tanke; en längtan bort, till någonting som berör & förvånar.

 

Som vanligt, många ord i utbyte; en stor tillfredställelse att utbyta tankeväxlingar med dig. Vi babbelpratade i munnen på varandra hela vägen in i biosalongen. Jag hade hunnit med att notera att vi inte rör vid varandra offentligt & hunnit med att fråga mig själv hur det känns att leva i detta hemlighetsmakeri som ibland smakar bittert. Igår orkade jag inte med att söka skuggor i mörker när känslan mest var glädje i att se dig. När vi är nära, så finns vi så starkt att jag glömmer att vi inte är synliga. Och där, i biomörkret tog du tag i mig & kysste mig så längtansfullt att jag slutade fundera på förlängningar av stunden. Där & då blev jag varse hur du kändes. Igen. Blev påmind om hur det var att träffas de allra första gångerna. Då så försiktigt trevande med stora nyfikna sinnen, främmande för varandra men ändå uppfyllda av det vi inte kände till så mycket om men kände mycket för. Igår blev jag översköjld av den förälskelsekänslan. Den sköra som ser allt som för första gången. När bion var över frågade du om om du fick promenera med mig hem & det gjorde mig gladare än jag kunnat föreställa mig. Du & jag, en hel natt till ihop?! Inget kan tas för givet, allt rör på sig. Men, igår ville jag inget hellre. Du tog min hand i din & vi gled, blåste, halkade hem mot mig. Igår var det vi. Igår var det övertygad kärlek, så som kärleken är när varje andetag omhändertas med största vördnad. Att få av sig alla kläder & stilla ligga intill varandras sköna nakenhet gjorde mig lugn, lycklig. Vaknade flera gången inatt, mest bara för att försäkra mig om att du fanns där. Rörde vid din kind, en hand genom ditt hår & kröp så nära det gick för att sedan somna om. När klockan ringde i gryningen, medan isen ännu mörkt vilade på sjön utanför mitt vardagsrumsfönster lät jag mig själv fyllas av känslan för dig. "Var rädd om ditt hjärta & var snäll med dig själv. Bjud in ömheten & var stolt över den" sa min H då vi skiljdes åt. Och imorse gjorde jag det. Bjöd in ömheten & kysste honom i pannan. Lämnade slutligen en sovande guldlock i min säng & vandrade ut i morgonmörkret, mot ett kontor som känns som en skön oas dessa tider. En plats för ro, kreativitet, ordning.

 

Jag tror att det går att skönja en skiftning i mig själv & inställning till jobb sedan jag bytte arbetsplats. En heltidstjänst på kontor kändes tidigare som en fängslande idé om tillvaro. Jag tänkte att jag ville röra mig runt, vara abstrakt i kanterna. Men, allt eftersom har jag landat på kontoret, med många olika arbetsuppgifter & bland strategier för framtiden & jag är mer & mer gärna just på arbetet. Ser framemot strukturen, tydligheten. Uppskattar hur jag lämnar det mesta av jobbet varje dag när jag går härifrån. Hur själva vetskapen om att jag har det här jobbet gör mig lugn, glad. Det blir strukturer i livet, inombords. Ett större lugn, en överblick för det som Inte är jobb & all frihet som finns i detta. 

 

Idag, fredag. 

 

Det har varit generellt sett långa dagar den här veckan. Kalla morgnar, sköna snabba promenader. Spinnande tankar, glödande idéer, stretiga samverkanspartners, öppningar & klurigheter om vartannat. En vit värld som smält, blivit till slask & smutsiga gator av iskall smet som tagit sin in i varje glimt av hud, genom skosulor & dränkt varje strumpa. Löven fallna, träden ser ut som om de varit utsatta för övergrepp; som om de ropar med nakna armar & undrar vad som hände. Dagar blir mörka, milslånga. Jag har fyllt dem med tjänster, burit & flyttat åt vänner. Slitit i mig själv för att räcka till, fått inre panik av bristen på egentid. Blivit mindre vänligt inställd till min omvärld, känt mig snårig & egensinnig av allt runtomkring men har bitit ihop & kommit hem sent & slockat som en slutkörd bäver. 

 

Stunder med J blir en kontrast. Idag har slaskande gator varit nästan komiskt dränkta av oktoberkänsla. På lunchen mötte jag upp J på jobbet & så började vi ta oss fram genom vilda vindar som piskade regn i våra ansikten. Gemensam lunch på stan väntade. Jag skrattade fastän strumporna var genomvåta & plötsligt kändes allt det grå betydligt mer färgstarkt ändå. Snart hade jag en fantastastisk pumpasoppa framför mig & en J som sakta torkade bredvid. Allt det tvära rann av mig där bredvid honom. Jag mjuknande, stannade upp i alla borde-göra-sen-tankar. Stanande till & kände hur soppan smakade med varje chiliflinga, lyssnade till varje nyans av hans ord & sökte väl efter mina egna. Vi talade om drömmar, om att påminnas om det verkliga vi själva skapar. Han berättade om en vacker dröm han haft om mig & jag log. Jag både ser & känner hur han omfamnar mig med hela sig själv. Det, på ett sätt han inte riktigt har förstått själv än. Efter lunchen drog vi ut i vinden & shoppade åt honom & det kändes fint att vara smakråd, att skratta i det offentliga bredvid varandra. Then, time to say goodbye. Han ska åka iväg idag över helgen. Och nästkommande helger därefter. "Så, ska vi kramas här?" sa han med lite ifrågasättande ögon på mig där vi stod mitt på gatan, i stadens lunchmyllrande av människor. Jag svarade inte, gav honom min allra största rävkram istället. "Jag kommer längta ihjäl mig efter dig i helgen" sa jag i örat på honom. Han skrattade lite. Kysste mig i pannan. Ömt. Och vinden slet i mina kläder & mitt hår & vi drogs åt olika håll av de åtaganden som väntade. Ändå, där & då var det något som blev svårt att hantera. Det gick en dramtisk våg genom mig av sårade känslor. Vände huvudet, såg att även han spanade efter mig. Ja, vi hade haft det superfint, verkligen. Och just därför kände jag mig plötsligt så lurad & snuvad på konfekten. Ena stunden så nära, i andra ögonblicket är det inte alls okej att kyssa varandra offentligt. Att ge varandra det avsked vi båda säkert längtade efter. Jag blev så vansinnigt trött & less på att lägga locket på mig själv. Gick med arga steg tillbaka till jobbet istället för att le över det fina mötet vi i själva verket hade haft. Skickade iväg några rader till honom om min längtan efter att slippa bry mig om andras blickar. Jag vill ta hand om vår kärlek nu, låta den frodas & vara stor i vilken form den än antar, vart som helst. Inga mer begränsningar. 

 

Nu är han i Stockholm. Rastar sinnet, gör sådant han behöver & det är bra. Jag kommer fylla min helg med en hel del härligheter här. Second hand i stora lass, feministhäng, klubbkväll & stora portioner av egentid.