lovelylocks
Igårkväll.
Han har längtan i sin famn när han dyker upp. Längtan som rinner över från hans hud & känsla, över mig & in. Han håller om mig så ordentligt hårt & länge som om vi inte setts på en evighet men i själva verket var det dagen innan. Som jag har längtat efter dig, säger han in i mitt hår. Han har en blick hela kvällen som nästan gör mig generad. Det finns inga ord att använda som inte låter som en klyscha nu säger han med den där intensiva blicken på mig och fortsätter; men du är verkligt så vacker. Så väldigt vacker. In your eyes, tänker jag då & ler för mig själv. Hela jag är nämligen lite utseendemässigt stökig. Mjukbrallor på, strumpor på glid, håret oborstat. Han rör vid mig med en förundran i händerna & möter mig med så mycket ömhet. Jag vill ha dig så nära som det bara går. Bo här, i bröstet på mig. Var nära, ber han han & ler. Och där vilar jag sedan medan han sakta somnar, nära omslutna. Jag är fortfarande lite för täppt för att kunna slappna av helt i ro & ligger där & ler istället. Har ett skratt i magen som vill bubbla ut. Tar hans händer & får den där känslan som bara slår en ibland; känslan av att inte vilja vara på någon annan plats eller tid än just där & då; en känsla av livsperfektion. Stanna kvar, var här, alltid. På något vis somnade jag. Vaknade upp på natten. Märkte att våra handleder vilade mot varandras & det var nästan som om jag vaknade av hans puls mot min puls. Högst medveten om slagen, hur de synkroniserades. Ville inte väcka honom, bara röra litegrann vid det blonda håret, bara känna över huden som jag är så dragen till. Nightglory. Tidig morgon ringde klockan & jag fick möjlighet att väcka honom genom att täcka honom med rävkyssar & en gemensam morgonvals in i dagen.
Jag drog till jobbet imorse & hämtar upp en bil & styrde sen riktningen mot Boden för att lyssna på en föreläsning med Thomas Fogdö, inspiratören som en gång var världens bästa skidåkare i alpint. Han bröt ryggen för tjugo år sen & peppar nu människor för att finna vägen att leva livet på sitt eget sätt, vilket sätt det nu är. Inspirerande att lyssna till!
Därefter körde jag tillbaka till Luleå med maxat tungt förkylningshuvud men ändå, in need to work. Jag skulle ha möte med en styrgrupp jag sitter med i. En styrgrupp tillhörande den konferens där jag allra första gången såg honom, J. Till min glada överraskning stod han plötsligt framför mig, som min landstingskollega. Redo för gemensamt arbete ett par timmar framåt. Min vän J-O Madeleine & ett par till var också med & jag log mest hela tiden. Över sammanhanget, glädjen i att få arbeta tillsammans med dessa fina människor & glädjen också över gemenast engagerande arbetsuppgifter. I love my job. Ingen annan där vid bordet kände till att jag & blondinen hade vaknat tillsammans denna morgon eller hur vi är så dedikerade varandra. Det kändes fint, att i all hemlighet veta vad vi delar. Ibland sa han sådana saker som fick alla att skratta från djupet av våra magar & jag fick sådan lust att kyssa hans ögonlock & säga massor av tönteritramserisaker till honom. Att se hur andra uppskattar honom, att höra hur han resonerar & att märka hur väl våra tankar går samman gör mig ännu mer glad över den magkänsla som hela tiden får mig att känna alltmer tillit till att det är något särskilt med den här människan i mitt liv.
Ikväll befinner jag mig mig nedsjunken i soffan. Hitkommenderad av mig själv. Ingen träning. Inga aktiviteter. En soffa jag knappt minns att jag har. En kväll i soffan har inte hänt på, jag vet inte ens när. Lyssnar på musik. Skriver. Är tyst. Det är en utmaning. Jag vill så gärna bli frisk. Vill kunna springa terränglöpning imorgon. Och jag kommer att tatuera mig på onsdag. Kroppen behöver komma i ordning. Snabbt. Snart får jag det godaste sällskap också. En guldlock gör strax éntre. Det är en sådan lyx. Vi ses mer än vi någonsin har gjort nu. Och ju mer vi ses, desto mer vill jag ha. Ju mer vi ses, desto skönare än våra möten & desto mer skrattar vi tillsammans.
