mellan raderna.

 

När jag vaknade var det med den ynkligaste krasselstämma som hest fick ur sig ett godmorgon & please lets stay in bed. En får inte alltid som en vill. Blondie bäddade ned mig igen men drog sig själv iväg härifrån. Jag vill löpträna i skogen ikväll & vara full av energi. Vill ta tag i mitt hem som har en tendens att stöka till sig helt på egen hand men ingenting av det jag manifesterar för min inre syn verkar ske. Det är en gröt i huvudet & jag är sjukanmäld & rastlös. 

 

Mina tankar glider så lätt över till honom & jag försöker att inte fundera så mycket på en morgondag när marken är vit & han på flykt till sin längtans verklighet i bergen varje helg. Jag vet att den tiden kommer. Jag är glad över att naturen är hans stora kärlek & längtan. Jag förstår det så väl. Jag vet också att det är hans egen fristad & hur mycket han behöver få ha det till sin egen sköna värld på samma sätt som att jag behöver mina fristäder. Och fristäder, längtan, drömmar; det är något som har slagit mig på senare. Tidigare var det just längtan vidare någonstans, tidsuppsatta mål eller större händelser som fick mig att driva mig själv framåt. Det var bränsle till den själsliga tanken. Vad drömmer du om nu? brukar han fråga mig ibland då han längtar efter att åka offpist & to be living on the edge. Ibland när jag får den frågan så vet jag inte vad jag ska svara. Jag som förut knappt kunde räkna alla uppsatta mål på bara en hand. Vad drömmer jag om? Ofta på senare åren har jag känt mig så nöjd, så tillfreds med sådant som att springa snabbt genom skogen, att uppleva kärlek, att klara en riktigt svår klätterled. Mer kortsiktiga mål som att lösa ett problem som en klätterled där & då. Tillfredställelsen efteråt, njutningen i kroppen efter ett riktigt svettigt träningspass eller efter ett intimt möte. 

 

Jag lockas fortfarande av ideer om att resa. Berlin nyligen gjorde gjott. Och jag fantiserar om Bali. Men är det sådant jag verkligen drömmer om? Är det tankar på detta som får mig att känna mig levande? Eufori över att köpa flygbiljetter? Packa resväskan? Njae. Sådant som att få släppa nyfikenheten loss & göra nya saker gör mig glad men jag vaknar inte varje morgon av iver för att få packa en resväska för att dra iväg någonstans. En gång gjorde jag det. Inte längre.

 

Kanske har jag inte vant mig helt vid att det är annorlunda. Att jag lever annorlunda. Om jag nu för tiden får en idé så ser jag till att den snabbt förverkligas. Som nyss. Jag ville åka till Berlin & bli bunden. Ville utmana mig själv & komma därifrån betydligt mer säker på mig själv. Så, då gjorde jag det. Återvände hem med ett leende. Check. Mission completed. 

 

Förut levde jag en stor del av mitt liv i längtan. Som om längtan var ett hav & jag flöt runt & utforskade den känslan. Jag är lite mer otålig nu. Och jag har mer resurser. Jag kan köpa mig biljetter. Jag är modigare & vågar ge  mig det jag behöver även om det sker helt på egen hand. Jag har haft en rikttigt stor dröm senaste året  & det har varit att byta jobb. Att få göra karriär. Utmanas, utvecklas. Drivas in i något nytt. Och det - denna dröm är något jag just nu lyckligt nog har förmånen att förverkliga varje dag. Jag har även mött en person som jag känner stark kärlek för & som just nu vidrör mig tillbaka med stor närvaro. Check, det får mig att må riktigt bra för här om något är längtan ofta närvarande - det är som en resa som inte kan bli färdiggjord. 

 

Ändå undrar jag när han frågar vad jag drömmer om. Vad svarar jag? Vad händer med svaret då hos en person som alltid har riktat blicken högt & skjutit iväg den åt horisonten? Behöver jag börja söka efter nya visioner? Efter ett konkret mål att börja sträva efter så att jag inte blir alltför nöjd där jag slagit ned rävbaken? Jag är inte helt nöjd med att bara vara nöjd & den insikten gör mig iallfall lite lugnare.

 

Det känns också som att jag går & väntar på något, ett tecken kanske. Jag vill gärna ha ett äventyr eller tre. Något som överraskar mig & som får det att pirra ordentligt i magen.

 

Lite senare nu. (texten skrivs under olika fragment av dagen varefter orden landar i mig).

 

 

Jag drog iväg & sprang trots att min röst hade försvunnit. I just need to free myself, behövde rasta benen & tömma huvudet. Terränglöpning. Flera lager kläder på, en syster i närheten. Granskog, frisk luft & ett kompakt mörker. Pannlampa på, snabba kvicka steg längsmed vilda stigar. Svetten lackade, rann snart & renade mig. Jag var inne i min egen tystnad, i skogens famn, i kroppens befriande rörelser. Där & då tänkte jag på drömmar. Drömmar handlar allt som oftast om något en vill ha & jag insåg att träning gör mig lycklig. Varje gång. Mina drömmar slår in varje eviga gång jag kan sträcka ut stegen i en frisk & stark kropp. När jag har möjlighet att klä mig i bra löparkläder som håller mig varm. När jag är omgiven av andra entusiaster som har ett driv där vi möts & bara genom blickar förstår varandra. Att efteråt få komma hem till mitt eget rävgryt där jag kan spela vilken musik jag vill & där jag vet att det alltid finns sånt som just jag är sugen på i kylskåpet. Home sweet one. Och det är skönt att få bjuda in, att få dela grytet för en stund men det är magiskt ibland när jag blir ensam sedan igen. Tystnaden, rofylldheten. Självskapet. Det här är ingen tid i livet då jag skulle passa in i ett kollektiv eller i ett hem med mycket rörelse. Jag behöver mycket stillhet, ro, lugn. Och det är vad jag får här i grytet. Med andra ord, det är vackert att längta efter det storslagna men det är lika fantastiskt att älska det som är, här & nu.

 

Det stora, i det enkla.