Kärlek.
Igår.
Fyllde på med stärkande energier. Feministisk promenad med M, sällskap av modern, hjältinnan som bytte däck på min bil. Och mer än så.
Det var en magkänsla att lita på. Han hörde av sig. Dök upp. Stod plötsligt i min hall & det var skönt att krama om honom. Jag kunde göra det med öppna armar, rent sinne. Jag hade precis varit & rastat mig själv tillsammans med systern i skogen, i årets första luddiga mjuksnö. Sprungit, flugit fram som en lufsande ren i eufori. Äntligen ljust, mjukt, rent. Genomkörd & därför var det ännu lättare att möta honom, lugn. Jag lade snabbt en tystande hand över hans läppar, ville inte höra när han ville förklara läget & omständigheter. Plötsligt rann all vilja ut att förstå eller tydliggöra. Jag ville låta kroppar mötas, i tystnad förstå gemensamma rörelser istället. Det var lätt att förföra honom, att dirigera om de där tankarna, ge ögonen en annan glans. Jag hade själv lite svårt att helt & hållet bejaka det som brukar göra mig så lugn & hur nära våra kroppar än möttes så nådde han mig inte hela vägen in. Ändå somnade jag slutligen som ett barn med hans armar om mig, helt omsluten & alldeles, förträffligt nöjd & i ro. De där orden får vi ta sen. Jag är inte där, nu.
Jag blir mer & mer egen av mig. Jag noterade det när jag vaknat idag & han fortfarande låg kvar & snusade som den vackraste guldlock i min säng. Jag längtade efter att se honom slå upp de där blå bara för att få se honom mjukt vakna in i dagen. Samtidigt längtade jag efter en stunds egenro, att få vara lite ensam innan det var dags att ta sig till jobbet & allt det sociala som väntade där. Längtan efter ensamhet. När den är självvald. En stark, befriande känsla. Vetskapen om att ensamtid väntar gör mig lugn. Inte hela tiden, inte alltid men ofta, flera gånger varje dag behöver jag vara bara jag.
På jobbet. Bra energier. Möte med chefen. Det går som det ska. Jag älskar mitt jobb.
Efter jobbet mötte jag som hastigast upp min eremitinspirerande vän & psykologiska doola M för att handla lite mat & vi konstaterade att det till & med kan kännas intimt att handla ihop med människor. Att det gäller att spendera tid på rätt plats med specifikt & väl utvalda skatter. Sen drog jag vidare för sista eftermiddag & kvällen med min eviga kärlek, H. Snart hade jag knyttet i famnen vars moster jag så stolt blivit utsedd att vara. Som jag kommer sakna honom, de där mjuka små händerna & att få se allt som ständigt upplevs för allra första gången. Och H, min fru, kärlek, närmsta spegelvän. Ska vi vara åtskilda i flera, flera månader nu? Är det åter dags för oss att säga hejdå? Att bara få finnas i hennes närhet fyller mig med kärlek & lugn. Med henne är jag hemma, alltid, vartsomhelst. Älskar hennes gester, minspel, uttryck. Allt som gör henne till just den färgstarka människa hon är. Och som vi läser varandra, ser & finns närmast. Länge befann vi oss framför den öppet brinnande elden men till slut somnade knyttet & slutligen var det dags för mig att ge mig av. För henne, för dem alla väntar en lång resa till ett land i fjärran. Hon & jag vid min bil. Lång omfamning, flera floder längs kinderna. Som jag kommer sakna henne! Nu flyr vi inte undan varandra som förr då vi inte kunde hantera våra avsked. Nu möts vi helt naket istället i all vår sorg över att skiljas. "Jag älskar dig" sa jag med grumlig gröt i sorgehals. "Och jag älskar dig så" svarade hon samtidigt som hon tog sats & sprang iväg, ut i mörkret med sina tårar.
Som jag vill leva resten av mitt liv nära henne. Och jag kommer att göra det. Länge.
Kommentarer
Trackback
