mellan raderna.

Såg honom plötsligt på jobbet idag. Först en blond nacke. Våra blickar som möttes. Ett leende från honom. En längtan i mig. Så nu är han tillbaka.  Det känns som om vi pendlar från att vara otroligt nära till ett totalt främlingsskap. På en handvändning. Jag har inte haft någon aning om vart han har tagit vägen, blondie. Ingen kontakt. Och det är just den uteblivna vardagliga kontakten som bygger osäkerheten i mig. När han inte besvarar min längtan. 

 

Och nu är vi här igen. I något jag känner vagt igen. I något som inte ger mig en särskilt bra magkänsla. Ingenting har hänt & det är just det. Ingenting händer. 

Vi har inte sett sedan måndags morgon. Inte hörts. Någon rad från mig men ingenting tillbaka. Inga gemensamma planer. Inget att rikta blicken mot. Inget som får mig att bevara tron & då faller jag. Lite snabbt kanske. För att jag inte fixar att tro ensam. Blir arg. På mig själv. Besviken. För att ingenting av det som inte är beror på att han gör något orätt. Det finns ingenting som han varken sagt eller gjort som lovat en varaktighet eller förlängning. Däremot har mina önskemål spunnit stora nät av förhoppningar. Of course. Nu känns det som en kalldusch. I magen. Jag låter honom lägga locket på mig trots att det är han som vill begränsa sig själv till stora känslosamma utsvävningar. Eller ännu mer sant: jag lägger locket på mig själv för att jag tror att det är bra att göra som han. Men, det är hans förbannade lock. Varför tar jag på mig det? Och varför - allt på bordet nu - varför håller jag kvar den här relationen som faktiskt mestadels kretsar kring hans premisser & önskemål? När. Han. Vill. 

 

Visst. En ska ses när en själv verkligt önskar. Självklart. Men just nu känns det som att jag går runt & bara törstar som en hund efter lite uppmärksamhet, lite kärlek. Tar allt jag får så jävla tacksamt. Ställer inga krav. Bara. Är. Kär. 

Han säger fortfarande att han inte är det. Inte är kär i mig. Vad fasiken håller jag på med? Försöker upprätthålla en slags vänskapsplig relation med intimitet som härligt bonus som om det inte gör vare sig till eller från vad för relation vi har? Glider runt & verkar nöjd? Jag har hela tiden tänkt att han är mer rädd än ärlig, att han inte vågat se för sig själv vad som verkligt är. Och visst, han har erkänt en del av det också, om hur han nu känner mer för mig än han någonsin gjort i en kärlek. Men, det kanske inte är mer än såhär ändå? Han är väl nöjd, glad. Glida än hit, dit. Bort. 

 

"Min känsla är att du har dragit dig undan mig. Igen. Är den sant?" skrev jag nyss till honom.

"Den är sann. Men förmodligen inte längre än tills vi ses nästa gång. Hur känns det?" svarar han. 

 

Jag har inte svarat. Än. Men snart. Behöver få koka en stund till. Få svalna. Det är mest det att jag längtar efter mer med honom än vad jag får. Och att jag blir förbannad på mig själv för att jag försöker nöja mig med våra stunder tillsammans som gör mig så galet jädra lycklig. Försöker men är inte så nöjd. Det är alltid, alltid han som drar sig undan, som skapar agendan för när vi ses. Och jag lägger lock på mig själv som jag inte trivs med & är kär som en obekväm tonåring som upplever kärleken för första gången. 

 

Jag skriver tillbaka. "Helt ärligt talat så är jag riktigt kär i dig & jag vet inte hur jag ska hantera det här".

 

Hur ärlig kan en bli? Jag ska ge mig högsta betygg i torettsärlighet när jag får lite distans framöver. 

 

Tar min kära vita Glenn & styr mot Den Stora Kärleken where there is always love, Hanna. Landar i en varm liten stuga med en brinnande eld & har strax kärlekens förlängda arm i mina armar, Elliot. Han blir tokglad när han ser mig & tycks ha oändligt många historier att berätta för mig. Han än så ren, tydlig i sig själv. Ärlig i sina uttyck, en mästare på att få mig att nästan vilja gråta av renaste glädje över att han finns. Och min Hanna, alltid. Eviga, älskade Hanna. Vi tillsammans i en soffa. Drar ut våra alla tankar, synar dem på scen, gör narr av vissa, förstår somliga, skrattar åt andra. Skrattar med varandra. När jag berättar om J med ett trumpet leende på läpparna, med ett slags livets ironi över hela situationen så ber hon mig att inte vara så hård mot mig själv. "Arg?" undrar hon. "Varför vara arg på dig själv när du borde vara stolt för att du tror så hårt på kärleken? Lär dig något av det istället. Det är dags att se att du kan tycka att öppna relationer är en fantastisk idé men samtidigt stå upp för att de inte passar dig. Att det inte är där du är nu. Att du inte heller lägger några lock på utan bjuder in till stor, djup kärlek med fullständig kapitulation och fokus. Du älskar högt & vilt & var stolt för det! Och sörj - låt dig sörja att J inte möter dig. Låt dig vara så in i helvete ledsen över det ett tag. Du kommer att reda dig ur det som med allt annat. Men var just du är. I kärlek, i sorg, i dig själv." Min älskade fru. Hon gör mig så lycklig att jag inte kan sörja den stunden med henne bredvid mig utan skrattar åt henne istället. Över hur vi människor ramlar runt & tråcklar fram våra dagar, våra liv. 

 

Har just återvänt hem. Sa nyss godnatt till Elliot som glatt log mot mig, sin moster. Jag kände mig rik där. Bredvid min bästa vän, i blickfånget av det leende knyttet. Sitter i kökssoffan. Det värker i kroppen. Inte en enda rad tillbaka av J. Det i sig är kanske mer betydelse än ord. Och det gör ont. Och jag ska tillåta det att kännas nu. Allt som är.