Lunchade med en god vän idag. Plötsligt dök hennes ex upp. I själva verket var de aldrig riktigt tillsammans men det fanns tider då de hade en kärlek som hade kunnat flytta berg. Så nära, så ständigt i den andres fokus. Vad är ett ex? Någon ur det förgågna? Någon passerad? För ett tag sedan råkade jag beämna P som ett ex framför honom. Han ryggade tillbaka som om jag slagit honom. Som om det blev så definitivt game over. Och det kanske var underförstått så. Lämnad bakom. Märkligt ändå. Det är sex månader sedan jag lämnade honom nu. Innan dess levde vi tilsammans. Då var han vald, nära. Idag, några månader senare är han redan betydligt mer avlägsen. Så skräckslagen jag var över uppbrottet, att skiljas från. Att tona ut från en älskad människas livslinje. Idag är jag starkare än någonsin utan honom. Några månader senare alltså. Är det livets ironi? Livets stora glimt av humor? Idag när vännens tidigare kärlek dök upp så frös deras båda världar för ett ögonblick. De blev så övertydligt medvetna om den andres närvaro att de försökte spela ännu mer avspända för situationen än vad som föreföll okonstlat. Som det ofta blir när en försöker något alldeles för mycket och glömmer sig själv. Det blev så tydligt att de inte hade något kvar för varandra nu. Inga ord, ingen tid. Ville inte längre se. Det gjorde mig obekväm, fick mig att bli kall i kroppen. Ledsen. Hur förgängligt allt är. Allt.
Återvände till mitt kontor. Såg J:s namn framför mina ögon i gemensamma mailkonversationer, möten, minnesanteckningar. Hur vi omnämns i gemensamma sammanhang med totalt avskaknad av mer än kollegieskap.
Som med min vän & personen hon höll så kär, som var hennes allt ett bra tag. Nu reducerad till historia, x:et. Gemenskap blev främlingsskap. Som om de båda tvättades bort, finns inte. Kommer en dag inte heller att minnas så mycket om den andre. Ett ex i en mening som mest fladdrar förbi. Tankedamm.
Tänker oavkortat på J. Hur vi båda är sådana välkammade figurer ibland. Följer ordning, skapar tydlighet omkring oss på jobbet. Hemma känns han i hela kroppen, exploderar som ömhet i mitt bröst. Det, det sistnämnda är det ovärderliga för mig. Att låta mig själv beröras så. Låta en annan människa vara min verklighetsdröm.
Jag blir rädd för att den dagen kommer när vi båda har reducerat varandra till minnen, berikande erfarenheter, avslutade samtal & bortglömda känslointryck. Då jag mest noterar namnet i gemensamma anteckningar. Låter blicken rinna vidare, inte nämnvärt berörd.
Jag är nämligen rätt säker på att J är expert inom området glöm & gå vidare. Locket på, städa ansiktet, bara gör verklighetsflykter gång på gång tills de blir en ny tid. Till dessa nya blir det enda en vet. Tills en glömmer det som betydde något. Eller kom på dess betydelse när allt ändå var försent. Han är lite för bra på att inte låta världen veta om oss. Och det i sig är en komponent som gör mig osäker även när hans ögon ler.
Lunchen med min vän gav mig mycket. Hon spände sina gröna vackra ögon i mig & sa åt mig att vara tydlig nu. För jag tänker så förbannat mycket på det. Hur jag inte vill skapa spegelbilder av den relation jag så nyligen har lämnat.
Openess.
Det är en konst, ett mod i att välja fokus. Iallafall för mig. Och en konst att bestämma sig för att lita på ett fokus som någon annan beslutat sig för då vi möts i det gemensamma. This is it. This is Now. Jag Ser Dig & jag Möter Mig Själv.
En måste få försöka, tänker jag. Och vi gjorde det. Allt för att lära känna vårt gemensamma Vi & hur detta vill vara men ännu viktigare, för att få lära känna sig själv. Och jag får landa i hur det blev, att vara i en öppen relation & blir påmind om det redan självklara; hur viktigt det är att älska sig själv. Att ta hand om sig själv.
Det finns stunder då vi skrattar åt det här, åt oss & andas ut i det ansträngande andetaget & kommer nära, kanske närmare än någonsin & minns förut, när det inte var svårt att vilja vara med bara den andra i kärleksfokus. Då, i en dåtid som inte finns längre. Även om jag blundar & som besatt kniper ihop ögonen så ser jag hans längtan efter de andra nu. Den vrålar högt & lyser i neon & får mig att vilja kasta ut hela den här skiten genom strupen. Det gör mig vansinnig & förbannat långt ifrån den ”relationsanarkistiska idealisten” som jag ibland vill vara & gör mig otroligt svartvit & besvärlig. Det är dags att välja. Att se vad som verkligt är. Jag är helt enkelt för trött & varken orkar eller vill fylla min vardag med kärleks – och sexkamrater till höger & vänster. Varken mina eller hans.
The dynamic opening. Inte första gången men mer på riktigt nu. På riktigt på det sätt att det inte längre är ett par små trippande steg, en utsträckt hals & nyfiken blick utan nu kör vi, pekar med hela handen & menar allvar. Jag träffar någon annan. Också. Det gör P med. Och så ont det gör & så skönt det känns & så svårt allt är men omöjligt att backa undan ifrån nu. Den här andra människan i min sfär & värld finns plötsligt väldigt mycket hos mig, oftast i tanken än fysiskt. Ändå är det så tydligt att openings ger möjlighet till nya investeringar & resor."
- skrivet av mig själv, tidigare i år, i en annan del av livet
Jag skulle kunna välja att lära mig något av det. Att se mönster. Förälskelsefasen där ingen vågar ställa krav. När jag är så tacksam för de stunder vi har, varje smula, när de än sker, hur än de sker. När kärleken djupnar & vi närmar oss något djupare, en större kärlek & även större risker, mer att förlora. När jag inte längre är lika bekväm i det abstrakta, vill mer förstå, skapa tydlighet. Och vi är här nu, vid randen av möligheter till något nytt. För mig, en möjlighet att prova något nytt. Att välja dedikationens namn. Som ett försök. Varför inte? Vad är det jag själv är så rädd för? Jag vill inte göra andra investeringar och resor med fler nu. Jag vill inte börja sprängas av längtan efter nya personer som jag tvingat mig själv att släppa in för att vara ett gott exempel för andra relationsanarkister. Jag vill inte sitta mittemot J & längta därifrån efter andra, vara vilsen för att vi förlorade vårt fokus på varandra, vill inte glömma hur jag älskar hur hans puls känns mot min egen.
