mellan raderna.

Ett intensivt dygn med Vera har passerat & jag kan bara konstatera att det är en väldigt givande relation vi har. Det är som en verkligt bra kärlek där vi lär känna varandra bättre & bättre. Vågar mer, uttrycker allt tydligare våra idéer även när de går helt isär men somnar ändå i största rofylldheten där vi båda andas djupt med magarna. Hon växer så det nästan går att lyssna sig till knakandet när skelett & sinnen gror. Jag är så glad för att få följa hennes resa. 

Det är svårt att ta in att hon har varit det här fröet här nedan. Ändå har jag varit med hela vägen. Under hennes livstid har vi som mest varit åskilda i fyra veckor. Något som skett en enda gång. Annars har vi setts varje vecka sedan dagen hon gjorde éntre & jag vill helst inte ha det annorlunda. 

Drygt två & ett halvt år senare idag dansar vi oss vilda tillsammans.

Och vi vattnar varandra varje gång vi ses. 

 

Haft tid med en stor skara av the chosen ones i Hagaviken idag. Familjekvinnsen & hela härligheten. Snoret har runnit ur nästan, tjocknat i huvudet men omgiven av de mina är det mesta okej. 

 

 

 

 

 

Här hemma är det kväll nu. Har slagit mig till ro & ser framemot att snart få besök av J. Äntligen börjar trycket i huvudet släppa & det känns lockande att få tramsa lös lite & få hångla upp den här mersmaksgivaren. 

 

Innan guldlocken dyker upp så tänkte jag få ned några andra betraktelser jag gjort på senaste. Ibland slår det mig nämligen hur jag verkligen kan lyckas med att lägga undan minnen kring vissa personer så långt ifrån mig att de nästan försvinner. Sällan är de raderade men definitivt urblekta; nästan från en dag till en annan. Om jag verkligen ger allt för att glömma. Som med henne. Finn. Det var som att jag slog huvudet mot något hårt lite för många gånger & jag tyckte mig se mig själv bli alltför bortvald eller åtminstone inte vald. Jag ville möta henne mer än vad jag fick & hon förblev mer en onåbar rörelse än något konkret. Ändå fanns det stunder där jag kände mig som den lyckligaste & mest utvalda i världen. En märklig kontrast. Hon kunde verkligen få mig att känna mig som hennes glädje. Känslan då hon smög in sin hand i min eller då hon omfamnade mig sådär obeskrivligt nära & skrattade mjukt i mitt öra. Känslan då vi brottade ned varandra & jag lät en ömsint hand fånga ett bröst, ett par läppar, hennes totala uppmärksamhet. Som hennes läppar smakade honung som den mest tramsiga klyscha men i det här fallet är det sant. De är de där stunderna som blir en stark kontrast till hennes andra sidor av bortvändhet & inbundenhet. Kontraster som fick mig att snabbt rygga tillbaka jag också, gå åt andra hållet. 

När jag återvände hem till norr i somras efter vårt senaste möte så var jag less. This is it tänkte jag & bestämde med högburet huvud att lägga henne bakom mig. Och det har gått bra. Bara ibland har hon dykt upp i tankarna & jag har då märkt att jag blivit både längtansfull & tvär på samma gång så fort känslor om henne riskerat att göra mig ömsint igen. Nu har hon mailat mig. Och jag har funderat & vridit på mig själv. Varför ska jag egentligen höra av mig? Hon kan ha sina tvära kast för sig själv. Å andra sidan säger mitt organiska jag att det vore helt fantastiskt att ha henne här. Så kom då Finn, låt mig öppna min dörr för dig, min famn & blick & låt oss blanda samman våra samtal & skratt. Jag vill känna hennes kropp intill, somna på samma kudde. Vakna bredvid henne, se hur den morgontrötta grävlingen försöker dyka allt djupare ned i sin sömn medan jag får locka henne in i dagen. För en stund vill jag ha henne här. För en stund bara, inte längre, vill jag ha henne här. Låta en vild fågel landa & sedan dra vidare.

Jag vet att det vore okej med J. Att det här är en överenskommelse vi har. Sometimes vill vi aktivt vara blinda & döva för varandra; please dont tell and then, I dont need to be worried. (möjligen en utopisk tanke & kanske ett ideologiskt frö som mest blir fördärv av det som kunde vara mer bestående vackert. Så brukar ju mina relationer te sig). Egentligen, ärligt talat. Hur okej är allt & hur förhåller jag mig egentligen till det? Det vi har tillsammans är vårt eget & när vi ses finns bara vi. Säger vi. Är det för att försöka övertala varandra eller tror vi verkligen på det? Åh, det är så svårt ändå. Lär jag mig aldrig? 

Häromdagen ville han prata om oss. Jag hörde honom säga hur viktigt han tycker att det är att jag inte håller mig själv tillbaka, att jag alltid ska ge mig precis det jag önskar & behöver även om det handlar om intimitet med andra. "Gör vad du vill, när som helst & hur mycket du vill men berätta det bara inte för mig. Kom ihåg, vi väljer inte bort. Utan till. Vad säger du? Kan vi låta oss göra det? Välja mer? Eller är allt mellan oss förstört om jag väljer till?" Det sistnämnda sa ha medan han bestämt tog tag i min hand & sökte min blick. "Kan jag välja till?" Min spontana känsla, den känsla sprungen ur den djupaste magtrakt sa ett bestämt nej. If you do, I'll leave. Jag vill inte behöva hantera det. Vill inte veta att du delar dig själv på sådana sätt med fler än med mig, vilket egoistiskt svin det än gör mig till. Som om jag äger rätten till din njutning allena? Självklart inte, lika lite som att jag har dig för jag hävdar fortfarande för mig själv att ingen i verklig mening kan ha någon inte så länge denna någon är en fri individ. Jag är fri, lika fri som du. Jag får inte ihop det här. I vanlig ordning vill jag tro på ideologier men praktisera något däremellan. Vill förhandla med mig själv & vara hängiven till tusen & faktiskt välja bara dig, lika starkt som jag också vill vara den enda som du väljer. Det handlar om aktiva fokus som inte sker av sig själv. Det är något vi väljer. Väljer vi också andra så skingras den tydliga riktningen för varandra - det är logiken, verkligheten. Jag vill inte skingras. Snarare kanske det handlar om att tillåta sig själva alla idéer, fantasier, drömmar utan att för den skull ha behov av att agera på dem. Som med Finn. Jag kan drömma om hennes honungsläppar men jag behöver henne inte. Bara det faktum att jag & blondie råkar vara så förjusta i varandra är i sig rätt magiskt, att vi båda fylls av eufori av den andres beröring. Det är värt allt i sig att ta hand om, njuta av. Varför ska det vara så svårt att vara tydlig med att det inte är en nitlot att bli monogama utan att det istället vore en guldchans? 

Så, hans fråga gick rakt igenom mig som ett skadeskott som helt orimligt gjorde mig skiträdd. Om han väljer till. Nej. Jag vill inte höra om det där möjliga att välja till. Vill inte veta om han lockas av den tanken. Jag gav honom inget svar. Kysste honom istället & fick honom tyst för en stund. 

För mig är han än så länge den skönaste av fristäder. Och det är så jag vill få landa.