Vara. I. den.
Var Kärlek. Tro på den & låt den börja inifrån.
Ikväll, för varje steg som ledde mig uppåt i trappen som tog mig ett steg närmare honom så blev jag lättare. Lättare, lättare, ljusare, ett steg närmare honom, ett steg ifrån en stressig dag. Jag hade låtit tankar på honom passera sinnet mest hela dagen, ägnat mig åt tankelekar som gjort mig glad medan annat gjorde mig matt. Jag hade precis sprungit av mig en del på gymmet & kunde fortfarande känna svettens fuktighet över kroppen. När han öppnade dörren log han mjukt & kysste min salta hud. Hela hans sätt var mjukt, närvarande. Han såg mina trötta ögon & tog av mig skorna, ledde mig in i duschen där han sedan höll mig sällskap. Stod bredvid mig medan dagen rann av mig. Betraktade mig med hängiven blick. Både begärligt & stilla omfamnande på samma gång.
Spenderade hela kvällen i varandras famnar. Låg & pratade mellan fyra nära ögon. Mjuka kyssar, händer som höll om, som stilla smekte den andres hud, förlängningar av ord. Vi talade om så mycket men bland annat om vart vi befinner oss i synen på öppenhet vs vald tvåsamhet. Plötsligt, äntligen kändes det lätt för mig. Jag höll honom kvar med blicken i hans & tydliggjorde att jag väljer ett monogamt (!) fokus nu. Tydligjorde att jag är här, med honom. Att det gör mig glad, att det är vad jag vill. Öppenheten i all ära men jag är inte där i det, inte nu. Det var intressant att äntligen säga detta medan jag såg på honom, noterade hans reaktion. En reaktion som inte visade annat än ett leende. Han såg verligen rakt på mig & såg glad ut när han hörde min önskan. Med en hastig orosfågel i magen men med en överraskande stark tro på honom frågade jag honom samma sak. "Vart befinner du dig, vad vill du ha?" Han log & kysste mig, såg på mig med lugn blick som inte avslöjade tvivel. "Jag känner mig bekväm i det här, i oss just såhär. Du & jag vad än vi är för något." Och jag började spinna & jublade inuti. I det här. Vi två är i något gemensamt. Det är sant. Verkligt. Vi. är. Här. Vi har inte jagat efter att rama in oss i ord. Ändå har vi fortsatt närma oss den andre. Och jag har i min egen inre dramatik kastat in handuken otaliga gånger om, rivit upp i förtvivlan. Ändå är han där när jag öppnar ögonen, varje gång. Såhär nära har vi aldrig varit förut i ord, i tydlighet. Ikväll kunde jag både se & känna hur han finns & hur han vill vara så nära det bara går. När jag inte gör några omskrivningar eller hittar på andra historier så är han faktiskt väldigt nära. Och, ikväll fanns ingen längtan till annat, ingen rädsla för kärleken. Jag kunde inte ens finna en minsta gest hos honom som satte igång den destruktiva fantasin hos mig. Snarare ville han få mig att stanna kvar, sova intill, såg hur han åt mig med blicken, ville få mig att skratta, såg hur han ville fortsätta få mig att le med ögonen, inifrån.
Jag var till slut ändå tvungen att lämna honom för att hinna med att packa väskan där hemma. En fulltecknad dag imorgon som kommer sluta på ett hotellrum i Småland, Växjö. Lämnade högst ovilligt men tog honom med mig då jag kysste honom hejdå & godnatt hundra gånger om. Log så innerligt över hur han möter min intensiva kärlek, för jag förstår att jag är intensiv & lavinartad ibland som dränker honom i röda yviga hårmoln i ömmaste omfamningar. Han drar så gärna sina händer genom mitt röda då, drar mig intill sig ännu närmare.
Just nu ÄR vi kärlek. Vara Kärlek alltså. Kärleken är här. Ikväll då jag somnar så tror jag på den. På oss. Magiskt. Hur det är när allt stämmer.
Kommentarer
Trackback
