mellan raderna.

Var börjar orden sin resa? Ibland är de så långt ifrån greppbara.

 

Igårnatt låg jag på mitt vardagsrumsgolv. En fest var på väg att tona ut. Mot min ena axel vilade tyngden av en kamrat som kanske var en valp, över mina ben vilade en klokhet, över mina skuldror rörde sig masserande händer & jag log inåtvänt; kände mig som en räv i kungariket, en del av flocken. Tryggt, vilande. Farmors bowlingskor hade dansat mig svettig hela kvällen, vänner hade gjort mig glad, euforisk & tacksam. Bland mina vänner lär jag mig alltid något nytt & skrattar högt över att mitt gäng inte är några som lägger locket på. Här levs det fullt ut & med överfyllda gester. My beloved wifey M är äntligen här & livet är lätt att leva & tänja ut nära henne.

 

Det är så mycket som ryms i ett människoliv. Mycket i mina tankar rör sig kring farmor. Vi sänkte henne i jorden i fredags. Det var en vacker dag med rena tårar.

 

Med mig & J är det vackert. I onsdags hade vi en kulturell date på improvisationsteater & det kändes fint att få bjuda in honom till en värld som känns så nära mig själv. Efteråt vandrade vi i hand hem till mig & pratade länge till en bit in på natten. Jag tycker om honom mer om mer för varje del av sig själv som han bjuder in mig till. Vi somnade nära & han vaknade med ett sådant stort leende att jag själv brast ut i skratt. På fredag eftermiddag var jag ett frustrerat åskmoln efter ett samtal med P som tog andan ur mig. Än så påverkar han mig stark, ännu har jag inte funnit vägen till att förstå hur jag ska låta bli att påverkas av hans mörker, det mörker som tycks ha tagit över den människa jag älskat högt. J såg på mig, på frustrationen i mina ögon & kramade om mig nära. "Spring räven, viskade han i mina öron. "Spring & äg dina steg igen så blir det det snart bra!". Bästa rådet. Där stod vi mitt på stan & skulle skiljas åt för en helg ifrån varandra. Inuti mig hann jag snabbt tänka att även här fanns risk för tyngd i min dag genom förminskande av oss två, som tidigare. Rädslan för att känna mig förminskad, rädsla för att inte bekräftad som betydelsefull för honom, rädsla för att få en klapp på axeln, ett hej kompis vi ses. Jag gav honom en kram, redo att gå iväg då han tog tag i mig & placerade de där mjuka läpparna över mina i en kyss som fick alla tankar att försvinna. Han fortsätter att förvåna mig, underbara människa. Det blir alltmer tydligt att han lyssnar på mig mer än jag förstår, hur han tagit mina ord om vår "osynlighet" till sig & vänder på praktiken nu. Chosen one. 

Jag längtar så efter honom idag. Har haft min heliga feministpromenad idag med min psykologiska doola & balanserats & andats under träd. Analyserande ord om alltings förgänglighet, om hur det nästan är fascinerande hur människor kan anta så totalt föränderliga former i en gemensam relation, verklighetens dr Jekyll & Mr Hide. Hennes dåvande skrek & slängde middagar in i väggen, P får mig att rygga baklänges bara vid tanken på att ses ensamma & jag hör ord om hur hans beteende ter sig demoniserande av vänner som avråder mig, please stay away from him. Jag kommer att lyssna på de orden. Ändå märker jag tendenser i att vilja försvara, vilja säga ifrån, hålla honom nära, skydda lite till. Men, jag släpper den garden, har för länge sedan dragit bort mig själv som bokstöd. Han fortsätter att falla & det är hans resa, inte min. Det ÄR sorgligt & jag sörjer. Det är okej.