mellan raderna.

Tänk att det som känns så svårt kan vara så enkelt. Att kärleken i sin enkelhet är så genomträngande. 

 

Jag arbetar i ett hus med en politik i upplösningstillstånd, i kaos & förvirring. Vi tjänstemän är utförare av politiska uppdrag men plötsligt förlorar politikens majoritet sina platser & därmed alla riktningar, de som också är våra. Jag släppte allt jobb hela dagen & installerade mig i sessionssalen & lyssnade på landstingfullmäktige. Vässade tankarna, försökte begripa maktens teatraliska renosemang & snirkelspår. Bredvid mig satt en statsvetare, min guide i det här & ingen annan än J. Strax innan vi satte oss ned såg jag på honom ur en grund som kändes stark, som min egen. Jag log & det var lätt att ta in honom, att vara i stunden, där. Det är något jag fortfarande inte begriper med den här relationen & det har varit så från allra första ögonblicket jag såg honom; känslan av total självklarhet. Hur kaos det än är, hur nära, hur tomt, kallt eller varmt så finns en underlig självklarhet över allt det här. Som om det är klart att vi tillhör. Finns inget annat sätt. Första gången jag såg honom som en blond främling så visste jag, jag är beredd att lämna allt jag känner till för den här personen. Det, fastän jag inte visste ett dugg om vem han var. Det räckte med att han där & då, i ett ivrigt samtal lade en hand på mitt ben. Den beröringen var som ur Nina Simones rader; I put a spell on you. Dedikation, från noll till tusen. Jag delade livet med någon annan men det spelade ingen roll. This is it. Som om livet valde. Och nu, ett år senare kan jag sitta bredvid honom & det räcker med en lätt beröring för att samma självklarhet ska infinna sig. Det bara är såhär det är.

 

Att vara bredvid honom, levande. Först trevande, sedan alltmer medgörlig, med mod att finnas där, intill. I mina händer höll jag en termosmugg med kaffe vars omslag består av en bild jag skickade till J en gång med texten "Hur länge ska vi längta efter varandra?". Först tänkte jag inte på det nämnvärt, att bilden fanns där, hur intern den är, inte förrän J tog den ur mina händer, läste det, vårt budskap & såg mig länge i ögonen. Så mycket som blev sagt utan ord. Där & då var det som om en orkanvind svepte över mig, som om livet själv sköt sig in i mina vener & sprängde sig fram. Rakt på, genom hjärtat & ur ur mina ögon, in i honom. Det fanns inte en chans i världen att budskapet inte nådde fram. Det här är kärlek. Den känslan finns det ingenting som slår. Inte annat än undan mina ben, för honom. Hela ansiktet brann & jag ville fira livet; tack för att du finns, för att jag får uppleva det här. Strunta i resten, bara upplev, andas, det här kanske är det stora, det enda någonsin. Mitt knark, mitt eufori; Känslan. Att vara så berörd. I timtal satt vi där sida vid sida, småpratandes mellan de politiska andningsuppehållen, på något sätt tillhörande. Att känslan av en arm intill kan kännas så! Han lutade sig mot mig, som om han var en katt som egentligen var på väg upp i min famn. Hela hans kroppp & person sa; rör vid mig. Mina händer vågade inte det. Så många djupa blickar, så mycket som plötsligt fanns mellan oss igen. När vi är intill den andre kan vi inte låtsas. Att vidröra hans arm, blick, tankar under flera timmar fyllde mig med energi till den grad att jag näst intill flög därifrån sedan. Svävade genom lunchen med Ewelina, genom blöta gator för att möta Andreas för min klippning. Ingenting blev gjort på jobbet idag men det gjorde faktiskt ingenting. Det kändes, inuti skapades det. Kreativiten brann, idéer flödade. Idag ville jag dra igång kreativa projekt, levande konstverk. Formligen flög in till J:s kontor därefter & delade med mig av en handfull av dessa idéer & hans ögon började brinna. Jag noterade varje gest, klädde ärligt talat av honom med blicken. Det är en ny känsla för mig. Att attraheras så av en person, av en person iklädd en kropp jag inte kan få nog av. Höftböjaren, bröstkorgen, händerna som gestikulerade, en mun som stuntals tystnade medan ett leende drog fram istället, ögon som sökte mina, log hela vägen in. 

 

Mötte andra vänner längs vägen där i huset, fortsatte spränga fram idéer, ville skapa ännu mer konst. Vi skrattade ihop, J fanns med mig. Bredvid, fortsatte att le. När vi skiljdes åt var det med ett skratt, hög-som-ett-hus-känsla. Jag är så tacksam för den här dagen. Hur den kom från ingenstans & visade upp en mening, ett innehåll, påminnelsen om livet. 

 

På löparpasset ikväll, ikädd nya lätta löparkläder drog vi fram genom snö, lekte fartlekar, jagade varandra, skenade som vilda hästar. No more hold your horses, let them run!

 

Älskad syster i mina armar sedan som jag vill röva bort. Både svett & verkligen ikvälk. Jag vill rymma med henne till en värld som är ljus, vacker, lätt & utan stress. Så många nära mig som stressar sönder sig själva. Så mycket mörker som tynger. Så ledsen det gör mig, oss alla hur det är. Folksjukdomen, stressen som amputerar motivationen. 

 

Fokus på det som är bra. Hur viktigt det är att försöka se. Jag fick en påminnelse igårkväll. Av en månuggla. Det rensade mig från tankeslagg, lade grunden för nya idéer att ta fäste. 

 

Så glad jag blev idag över hans närhet. Hur det kan gå från noll till hundra. Tyvärr möjligt att snurra tillbaka igen. Men, den här stunden, just nu njuter jag.