mellan raderna.

Jag känner mig nästan bakis, som efter en fest med maxat mycket fysiskt aktivitet & för lite sömn. Mjukt & skön i kroppen, avslappnad i sinnet, trött & med längtan efter att ligga under täcket & se en film. Gårdagen & denna dags förmiddag har fyllts av J. 

 

Vi hade lika väl kunnat spendera all denna tid i långa diskussioner om vart den här relationen egentligen är på väg,  kunde ha vridit & vänt på oss själva & försökt lägga fram ekvationer för att mötas, eller gå åt varsitt håll. Istället gjorde vi de aktiva valen att ge oss hän åt oss själva & varandra. Så fort han kom innanför dörren igår så attackade jag honom med rävnära kramar & istället för att ta upp en tråd som låg mellan oss i luften om hur det egentligen är mellan oss  så förförde han mig (och lite lättad) hakade jag på & lät mig bli följsam & avklädd. En hel del av veckans intensiva spänningar hade laddat upp mig till bristningsgränsen & när jag med J:s hjälp fick utlösa bomben flöt jag ut, kapitulation. Jag kunde känna hur varje del av mig själv inifrån slappnade av & rann ut genom händerna, ned över sängen, på golvet & försvann. Jag kände mig nästan oförmögen till rörelse, till intensitet. Det här är också ett sätt att åter mötas på. Och ärligt talat, några delar av fuck-the-pain-away känsla. Och, efter en ny resa in på den andres intimitets hela värld behövs ingen bekräftan på om vi fortfarande finns. Såhär finns vi. Det är tydligt. Om natten sov vi nära & han gjorde som han alltid gör; håller mig närmare än det är begripligt att sova nära. Som om han hela tiden, i sin sömn är medveten om min närhet & vill försäkra sig om att jag finns kvar. Han är en magiskt fin sovkamrat. Blev väckt på morgonen utan väckarklocka men av mjuka, utforskande händer & kyssar i nacken. Oftast brukar jag vara den som lockar fram hans lust när han sover eller den som får hålla mig lite tillbaka för den ständiga attraktion jag drivs av i närheten av honom. Njutningen blir exta stark när han överraskar mig så. Efteråt låg vi kvar bland ihoptrasslade lakan & delade det sköna i en gemensamt ledig morgon, småpratade om drömmar & landade nära. För min del blev det ännu mer tydligt hur han har hela mig i sina händer, å andra sidan hur jag inte längre kan lura mig själv om vad den här relationen kan ge mig. Jag kunde ha blivit nedstämd, avstängd på grund av det omöjliga i en gemensam framtid.  Istället försökte jag se honom för hans glädje & glädjas med den samtidigt som jag tydligt ansvarar för det egna aktörskapet att fylla mig med inre motivation, egna drömmar, de flesta frånkopplade honom. Låg med huvudet över hans nakna mage, kände hans smekande händer leka med mina & det förvånade mig inte att vi strax väckte den andres lust igen denna morgon. Mina händer längs hans ryggslut gör hans kropp till en förlängning av min egen. En häftig känsla. Som att vara dubbelt så stark, dubbelt så intensiv i rörelse & känsla. Vi kunde inte annat än skratta för den här njutningen vi ger varandra & efteråt drog vi oss upp för morgonkaffe. Fortfarande med någon slags förälskelse i händer som ville nå den andre. En lätt smekning över en bit hud, en kyss i pannan, över knogarna. Han beskrev sig själv som lycklig när han slutligen lämnade grytet. Jag tror honom.

 

Ensam igen. Allt det som jag den här veckan har grubblat så mycket över har förlorat sin innebörd. Han sökte upp mig redan igår på jobbet & ville ta en kaffe med mig & vi satt bredvid varandra. Det var nästan smärtsamt att ha honom så nära där då jag hade längtat ihjäl mig utan respons hela veckan. Plötsligt satt han där så nära & såg mig mjukt i ögonen, närvarande, med längtan. Sträckte ut en hand & rörde vid min arm. En beröring som brände i mig, som fick mina ögon att tåras i ren frustration för att jag inte kunde hantera denna ständiga kontrast mellan kallt & varmt, närhet & distans. Jag satt där bredvid honom full med brännande ord, hårda ord, stor kärlek & bad om att få ta allt senare. 

 

Senare, senare. Ändå är det så med tiden att den löser upp en del trassel bara genom det organiska flödet av liv. När en låter sig flöda med utan motstånd, öppnar upp sinnet & lyssnar till rörelsen & vad den säger. 

 

"Jag vill vara din koalabjörn" viskade han åt mig imorse när han samtidigt lekfullt bäddade in hela mig med sin kropp. Min, min på särskilda premisser. Snart kommer han att åka bort varje helg & det är det han drömmer om, det som är viktigast. Det är inte med honom jag gör planer om gemensamma aktiviter där vi båda har gott om tid att fortsätta lära känna varandra. Han har inget behov av att prioritera den här relationen med oss & förstärka oss ytterligare. Inga önskemål om att ta vårt gemensamma till nya nivåer. Vill jag ha en kamrat att njuta med på vardagskvällar ibland så är han den ultimata & den första att erbjuda sig. Vill jag däremot leva med kärleken nära i det som skapar hela livsdesignen så får jag välja något annat. Han är inte den som är en sådan livspartner. Vi har olika intentioner med våra möten. Jag vill fördjupa oss, varje gång vi ses vill jag bli bekräftad i att vår relation är lika viktig för honom som för mig. För honom är vi två en avslappnande oas som gör honom lycklig, en pusselbit i ett liv som har en del andra pusselbitar som har betydligt större plats. Det finns inga dolda landskap i det här, inga försök att snuva mig på konfekten eller lura till sig tillfälliga godbitar genom förskönande omskrivningar. 

 

Frustrationen har släppt. Jag kan stanna kvar & njuta av det som är för just vad det är & inte mer. Om jag fixar det. Jag ska inte försöka övertyga honom om något han så tydligt inte vill ha. Såklart finns just nu ett oändligt vemod i det här. Han är ju den jag vill vara med. Nonstop. Livets ironi. Jag har inte bråttom någonstans. Men jag ska förvalta den här insikten nu & uppskatta hur det är att vara kär, en liten stund till. Vara kär & bli bemött med de ömmaste av händer som igår & idag. Hold your horses, säger jag åt mig själv nu. Och jag vill inte skena iväg & lämna honom. Bara hantera det här med lite perspektiv, landa i det jag redan visste.