mellan raderna.

Jag behöver notera det här för att ge underlag till mig själv att återblicka, förstå. Guldlockens röst i luren nyss. Båda nedkrupna på sitt håll. Hans röst slår undan allt som heter att vara hård & härdad i mig & jag som vill vara känslig får plötsligt panik över hur hans röst & berättelser påverkar mig, att jag blir så öm, så kärlekskrank att jag vill kasta mig överbord för att få bli lite mer förnuftig. Det spelas flipperspel i min bröstkorg & flyger oroliga vilda fåglar i magen. Lyssna på hur hans planer & drömmar inte innefattar dig, säger det i mig. Lyssna på hur mellanrummen i hans ord berättar om hur den här relationen är ljusår ifrån en större & mer förankrad gemenskap. Jag hör min egen inre röst samtidigt som jag lyssnar till hans berättelser som egentligen inte alls handlar om det jag börjar fundera kring. Det pågår flera samtal samtidigt; hans samtal med mig & sedan mitt eget samtal med mig själv allena. Det är bra att inte ge förslag på att ses, jättebra att minska utrymmen till att skapa attachment, ömma band. Det går fortfarande att tona ut det här som berör, ta chansen då. Avsluta, nu. Så ont det kommer göra att glömma det här & hur han känns men det kommer att gå, som allt alltid går med tiden, brustna förhoppningar helas. Säg det kanske, rakt ut bara att det är bra nu, färdigt, time to go för att slippa bli rejält stukad längre fram när banden knutits samman alltmer. The running one. Mina tankar stör mig, gör det svårt för mig att lyssna helhjärtat & jag fixar inte att ge några förslag på att ses, istället uppmuntrar jag honom till att få landa i sin egen boning under morgondagen efter resan iväg och jag gör det fastän hjärtat blir ännu mer fyllt av tillfälligt slokande blad. "Jag vill möta dig i drömmarna" säger jag som avslut på det samtal vars längtan efter honom gör mig så full av rädsla; rädsla för att bli sårad. Kort & gott. Otroligt, vad rädd jag är för det. Det är som att jag blöder fortfarande. Från andra sår. Som om jag en gång blivit brutald jämnad med marken på ett sätt jag inte ens kan minnas att jag upplevt. "Och jag vill drömma om dig" kontrar han. Och jag tror honom. Och jag hör att hans längtan är sann. Ändå säger något i mig att jag inte fixar att vara en trånande partner som ständigt är på sidan om för det är lite så det känns. Som om jag är på sidan om. Nej, jag fixar nog inte det.

 

Vad vill jag då? Få hela kakan? Allt? Vad är det? Varför saknar jag något? Vad saknas? Jag vet inte vad det betyder, att jag känner så. Om det bara är nu, för att det är söndagkväll & jag är lite bakis & skör. Möjligen. Kanske är det så enkelt att jag så gärna vill ha honom här just nu bara & inte ens har mod nog att säga ens det.