mellan raderna.

Spenderade flera timmar i biomörkret bredvid M igårkväll. Sysselsatte huvudet för att inte falla ned i djup sorg eller melankoli. Det fungerade fint, smärtfritt. M får mig att skratta, hans händer är mjuka & det kändes bra fram till dess att hans händer fick en riktning & då jag märkte att hans intentioner förvandlades & ville något med sina rörelser. Där blev det motstånd, ett tydligt stopp från min sida. Nice try men inte en chans. Jag har min dedikation & fokus. Jag väljer fastän ingen ber mig välja. Ingen annan än jag själv & den inre tydligheten som har sina önskemål som bara hjärtat finner logiskt & riktigt. Det finns en tillfredställelse i att inse att jag faktiskt & lite överraskande för mig själv, så tydligt väljer. Jag som brukar ha svårt med det här, vill äta alla kakor, var lite här, lite där. Jag har inget behov, ingen önskan eller vilja att bevisa något om fria rörelser, open relations, bekräftande av ideologier. Jag har landat nu, i boet. I det egna, inifrån. Jag är här, i det här. Enkelt, svårt, tydligt. Formen i mig, som den är just såhär är precis som den ska. 

 

Sov bredvid systern inatt. En gläde att komma hem & finna henne nedsmugen i min säng. Det blonda huvudet på kudden. Lilla syster. Stora vän. Sov tryggt, lugnt. Drömde att jag var gravid, nära en förlossning. Precis innan födelsen valde bebisen att vända om, försvinna, gjorde mig smal igen. Kändes symboliskt när jag vaknade. Påminde mig om glädjen som jag nyss upplevde i kärlek, hur nära det var att vi tillsammans lossnade, vågade. Nästan, inte ända fram. Vi snubblade & föll istället. 

 

Idag på jobbet såg jag honom. Min blick ville inte slita sig. Inte heller hans. Snart satt vi båda & log som om vi inte kunde göra annat. Så mycket blandade känslor. Djupaste ömhet, skarpaste smärta. När han kom nära & en stund satt brevid ville jag mest att han skulle försvinna igen, eller jag. Att vara intill med sådan distans gör ondare än att inte se alls. 

 

Har fått rader från honom ikväll. Kommunikation. Den gör mig inte klokare. Bara mer uppgiven. Full av längtan men allra mest av förståelse för att jag inte har en enda ton att ta på den här strängen som skapar melodin för vår låt just. Jag har inget att leda med, inget nästa drag att göra. 

 

Jag börjar bli ledsen på riktigt nu. Börjar väl sakta tro det jag inte vill tro. Börjar kanske se det som är även om jag fortfarande kniper hårt med ögonen. 

 

Home is where your shoes is, your heart or why not the little lamp. Kontoret slukar mig ibland men är också en plats för tankedistraktion.