mellan raderna.

Jag drömmer om att han inte kan slita sig från tanken om att söka upp mig & därför tar sig hit, trots kylan, så snart det bara går. Plötsligt är han här & jag kan linda mina armar runt honom i den största famn & överrösa honom med längtan. En varm, stilla längtan efter att ha honom intill. Gärna i en vilande tystnad, med de där blå ögonen som betraktar mig med mjuk blick & en hand som smeker undan håret från min kind. Den där stillheten i ögonblick som säger allt. A warrior of light, of love. För jag vill inte vara hård, härdad. Jag vill vara känslig. En kärleksromantiker, uti venerna. Korten på borden. 

 

I eftermiddag hälsade jag på hos M. En kopp te, tillbakalutad i den skönaste av soffa. För honom är det lätt att berätta om mig själv, om det jag tror på & vill ha. Vi öppnar upp varandra. För honom testar jag mig själv & provar att ta på ord om hur jag vill ha det i relationer utan att genast bädda för öppenhet & begär efter relationsanarki. Jag vågar tydliggöra att jag tror på det vackra i öppenhetens ideologi men att praktiken inte längre, inte just nu är rätt för mig. Det är stora steg i min värld att välja fokus så öppet, om så bara i ord än så länge. Med M är det lätt att luta sig tillbaka & låta dennes vana masserande händer röra vid mig på ett sätt som får mig att njutningsfullt blunda & förvandlas till en katt, på det sätt som bara katter tycks kunna sträcka ut sig på. Jag har aldrig mött någon som har förmåga att njuta som du gör, log han ikväll. De orden stannade kvar i mig. Sög på innebörden. Och inåtvänt. Det är skönt att kunna hänge sig så & det är intressant dessutom hur lockande det är, hur förföriskt & drömsk beröring kan vara. Jag fick väcka mig ur M:s händer, väcka mig själv för att inte bli en alltför medspelande melodi i hans händer & höll honom ifrån mig med blicken i hans & log. Goda vän, den här sången är inte vår. Hur mycket jag än njuter av de där händerna. 

Drog ut & sprang istället. Hög volym, snabba rytmiska toner. Lätta steg, mörker, svett, frihet inuti. Hemma igen sedan, lugn, som en katt som längtar efter att stryka hakan mot en annan. Mot blondinen som jag inte håller mig själv tillbaka för alls. Som vet att jag är kär i honom. Som jag viskar vackra saker åt när han nästan sover, sådant han ler över. J som inte möter mig med samma iver, som troligen inte har svårt att bärga sig & bara måste kasta sig ut på en cykel & trampa i vansinnesfart för att få landa hos mig. Nej, den ivern finns nog inte där. 

 

 

Jag talade med mitt Frö idag, mannen med den eviga skogsdoften i kläderna, i huden, med skogen i ögonen. R med den famn som alltid känns hemma. Its a home, away from home. Han berättade för mig om livet just nu, om relationen till henne som han har. Berättade också om hur det är för honom att ständigt längta efter den han fortfarande fantiserar om att dela livet med. Som inte är hon utan jag. Vi kunde skratta lite åt det & jag log bitterljuvt när jag konstaterade att jag åter har reducerats till att bli the second one. Det är ju ändå hon som är där nu, livet valde åt oss. Han blev allvarlig. Du är ju min första, min nr ett. Hon är här, det är inte du. Jag förstod honom, tänker att vissa sagor är vackrast just för att de aldrig har gestaltats fullt ut. Vår gemensamma resa ska inte göras mättad. Vi är bra, precis som det är. Fröet är mitt Skåne, förälskade höstkvällar i en klätterhall, frusen vinterklättring tillsammans i bokträden om vintern, älskande kyssar i vårruset utanför kollektivet där jag bodde. Är ett avsked vid havet en gång, är en historia som fortfarande skrivs. Jag minns våren i den här skogen i Huddunge, vår första gemensamma påsk ihop. En historia, utan punkt.

 

 

Och hela helgen med Veravilde har påmint mig om det.

Den handen i min är Endless Love. Inspiration & driv.

Var Kärlek.