mellan raderna.

Att jag inte kände igen det. Kanske positivt, att det var så länge sedan. Oron som i första hand sökte någon mer handfast orsak; lätt att använda J; en färdig modell. Men sedan, den höga pulsen, ögon som inte ville blunda, det hårt pumpande hjärtat & den plötsliga värken, stelheten, förstelnandet i kroppen. Ändå lyckades jag somna ifrån allt. Vaknade sen i gryningen utan att tänka, tog mig igenom en morgon med rutiner som höll mig stadig, sval, fokuserad. Under cykelturen på väg till jobbet noterade jag genast att jag hade svårt att få luft; började tänka att luften i sig var torr, att det var därför jag kände trycket över bröstkorgen, som en knuten näve som trycktes inåt, hårt. Den känslan släppte inte. Inte på hela vägen. Väl framme var nacken förstenad & det dröjde bara en kort stund in på utbildningen jag deltog i när jag började höra bruset, ett brus som tycks komma utifrån men också inifrån, som en tsunami som väller in & dränker yttre ljud; blir till ett vakuum, en tystnad. Då, då förstod jag. Panikångesten. Rädslan som når mig i tystnaden, när jag såg utbildningsledaren som pratade men hörde inte. Illamåendet, känslan av att inte kunna röra kroppen, som om även hjärtat stelnar & inte längre förmår låta blodet flyta genom kroppen. Handsvett, kalla händer. "Jag måste fixa det här; den här gången vet jag att det inte är farligt" tänkte jag. "Jag lyckades på tjugo meters djup, jag lyckades även senast i Berlin när jag var bunden. Vid de tillfällena lärde jag mig att hantera det här." Jag tog tag i en informationsbroschyr, det verkligaste jag kunde nå, tvingade mig att läsa ord jag kände igen, repeterade ord utan att fylla dem med innebörd. Bara använda ett språk jag förstod, något konkret att förhålla sig till. Ena stunden ville jag fly, lämna rummet då jag trodde att jag inte skulle klara av det. Känslan av att kvävas, av att få panik, klaustrofobi. Ändå gav jag mig inte. Lyckades bemästra rädslan. Till slut. Kunde sitta där & låta hjärtat fortsätta bulta & skena men jag var efter en stund inte längre rädd. 

 

Kunde bete mig. Gick på lunch. Hade svårt att äta & gick iväg för att vara ensam. Såg J. Han passerade med några kollegor. Vi hälsade kort & jag noterade att han liknande en kuliss, jag såg men kände ingenting. Avstängda Räven. 

 

Jag fixade dagen under medieutbildningen jag deltog i. Stod framför en kamera. Spelade improvisationsteater. Skrattade så att tårarna rann. Fick god anledning att inte hålla något tillbaka, en ursäkt som blev legitimerad av uppgiften fastän min frigjordhet egentligen berodde på min egen inre resa. 

 

Skönt att lämna jobbet. Att bara acceptera känslan av att vara trött, tömd men samtidigt må bra. Stärkt på något sätt av att veta att det går att hantera nu. Varför panikångesten attackerade igen? Finns säkert orsaker. Och det är okej, vilka de än är. 

 

Snart Malla här. Det mest tänkbart helande.