Dreamers.
Träffade M, brevkamraten. Det hade kunnat bli precis hur som helst. Å ena sidan, främlingar i den fysiska verkligheten. Å andra sidan, redan delvis blottade inre verkligheter genom alla skrivna konversationer. Hur möts de bilderna när det verkligen gäller?
Första anblicken var glädje. Den här människan inte bara skriver fint, han ser fin ut också. Vilket jag förvisso visste då vi setts förut men ännu mer intressant nu när jag förstår att det är klok person. Vi har så många gemensamma beröringspunkter längs med våra levda livslinjer. Som om vi vore tillrättalagda, välfriserade för den andres aktuella form, som om vi föreställer oss. Ändå är det ingen teater. Det bara råkar vara som det är. Han, hitflyttad, en resande flyttfågel som av en slump hamnat i samma stad som mig. Tre timmar bara flöt förbi & vi tog knappt blicken ur den andres ögon. Hans; nyfikna, intensiva, varma. Det hade varit lättare om han varit lite mer av ett syskonmaterial, om han hade varit mindre skön att vila ögonen på. Han; miljörättsaktivistisk vegan, feminist, lite äldre än mig, lugn, landad & friluftsnördig.
Fan, hela konceptet M är lite för bra.
När vi skiljdes åt med en kram så både suckade & log jag på samma gång. De där blå ögonen över kanten på den lika blå jackan. Hur de log mot mig tillbaka. Känslan i mig sa att jag inte ville skiljas åt. Inte nu, inte på länge. Vart kom den känslan ifrån? Jag känner inte den här människan, inte egentligen men ändå känns han så bekant. Som om jag på förhand vet att det vore störtfint att gå hem & laga vegetarisk gryta ihop & fortsätta samtalen.
Det inspirerande mötet med M gör mig mer & ihärdigt besviken på J. På hur dåligt jag tycker att han sköter det här med oss två. Det är inte värdigt att han så konflikträdd undviker mig, så lågt. Fegjävlajävel.
M är inte ett tidsfördriv men däremot en risk för förvirring & dimma. Jag vill vara klar i tanken. Fast, vad betyder det?
