Det som är, där & här.
Uppsala kändes välbekant, på gränslandet till hemma. Hotellet bjöd i vanlig ordning på nypressade lakan & en god natts sömn. Utanför mig själv rådde lugnet, inuti väntade en analkande orkan & varningslamporna snurrade febrilt i känslovrån. Under resan söderut, på väg upp bland molnen fick jag rader från J som fick min bröstkorg att hastigt krympa i storlek & intellektet gav känslan störthjälp, nåt slags SOS genom att akut stänga ute allt. Det som inte blir tänkt finns inte. Fick oväntat & välkommet sällskap av en vän bredvid på väg till Arlanda & vi pratade om livet ur det politiska perspektivet & det gav mig ytterligare hjälp att zooma ut & lägga fokus på annat.
På kvällen, när allt var tyst började de sippra in, tankarna. Jag lät dem puttra in i små, små dustar.
"Hoppet lever i symbios med människohjärtat. Det räcker inte med att sätta tvångströja på det och spärra in det i mörka skrymslen. Näringstillförseln måste strypas helt. Hoppet kan bara dödas med klarhetens brutalitet & definitiva besked hanteras lättare än diffusa." ur Anderssons roman.
Jag kunde tänka på honom men plötsligt kändes det inte längre som att jag gjorde det med en önskan om något. Där & då, den kvällen med det beskedet jag fått genom några rader så var jag i raklång, total kapitulation för det faktum att jag inte kunde, inte kan göra något.
"Den som lämnar behöver inte tala ty den har inget att tala om. Den som lämnar är klar. Detta är den stora smärtan. Det är den som blir lämnad som behöver prata i en evighet. Och allt detta pratande är bara försök att berätta för den andre att den misstagit sig. Pratandet handlar inte om att få klarhet, vilket den pratande påstår, utan om att övertyga och övertala."
Det stämmer inte helt att jag har blivit lämnad. Eller. För nu har jag det. Det är sant. Å ena sidan är vi fortfarande diffusa men också i klarhet. I samma mening som han meddelar mig att "Vi har något väldigt fint" så ber han mig "släpp tankarna om mig. För nu." Och som den mänskliga faktorn bidrar till är det större risk att en lite tydligare lyssnar till det negativa, det som tynger. Och i det här fallet hjälper inte hoppet mig. Just nu hoppas jag inte särskilt mycket. Släpp för nu. Släpp. Släpp mig. Det är vad jag främst hör & i & med det finns där en plötslig vemodig klarhet. Jag har inte heller någonting att säga. Jag vill inte övertala eller övertyga. Jag vet att du är klok & eftertänksam. Det gör att jag förstår att du funderade noga innan du tryckte på sänd denna gång. Säkert var du rädd i det ögonblicket. I Umeå sa du det, hur rädd du var att jag skulle gå ifrån dig & i samma sekund som jag vände dig ryggen skifta fokus ifrån dig.
Med ännu mer eftertanke insåg du väl att det var rätt. Ändå. Att rädslan hos dig inte signalerade något annat än en rädsla till förändring mer än rädsla att mista mig.
Jag har inget skäl till att höra av mig tillbaka. Inga ord för att bekräfta det jag läser & förstår. Jag vet att du har chansen att möta mig igen med öppen blick, en öm hand. Till dess låter jag dig vara, låter det här vara. Jag har tankarna om dig nära men inte längre med förväntansfull intensitet. Du rinner ur dem, ur händerna på mig. Mest av allt vill jag undvika dig. Vill inte se dig med risken att den sköra yta gentemot dig ska försvinna. Jag längtar å ena sidan helt vansinnigt mycket efter dig men å andra sidan vill jag inte träffa dig, vill inte att vi ska prata. Inte om det du tänker säga är det jag minst av allt vill höra. Då vill jag hellre bara glömma dig.
Det var fantastiskt fint att åka till Stockholm. Kvalitetstid med Ida, Malla, Frida. Mina kvinns & systrar som jag med största glädje ler över, att vi har mötts, att vi finns, att vi ger varandra styrka. Älskade kvinns med några tillhörande familjeskatter. Efter konsertskväll vaknade jag följande morgon mitt bland barn, tecknad film & plättar. Med en av de allra närmsta människor i mitt liv bredvid mig med det förevigade systraskapssymbolen bakom örat. Och en räv bredvid, alldeles intill. Stunder av påminnelser om vad som är viktigt, hur jag vill leva. Hur viktiga de Chosen ones är för mig. De är värt allt. Allt. Tänker på hur relationer präglar mitt liv. På hur jag log då jag fick raderna från Robert, mitt efterlängtade Frö vars stundande besök jag avböjde med anledning av mitt fokus på J. Mitt aktiva val, att välja blondien alldeles nyss. R som skriver att han älskar mig. Älskar. Jag förstår att han menar det. Han har en förmåga att lysa upp min inre värld. Dessa människor, smultron på ett strå. Hur jag finner relationer vara det som ger mitt liv stimulerande mersmak & meningsfullt innehåll. Resten är sekundärt.
Under lördagen sprang jag Europas största millopp & det var också en otrolig känsla. Utan förväntan började jag loppet & allteftersom blev kroppen lättare & lättare, snabbare, gladare. Jag kände mig som en rävgasell som utan större ansträngning gled runt & utan större besvär hade kunnat förbättra måltiden med många minuter. Om jag hade varit lite mer strategisk hela vägen. Jag hade mycket kvar att ge då jag nådde mållinjen & kropp & sinne log. Kände mig stark & lyckligt nog, skadefri. Jag är redo för ett rejält löpår nu. Människor har sina skäl, sina motiv & drömmar. Det här är nog mitt främsta mål; att vara stark, att hålla, att kunna springa långt & träna mycket. Det är något jag kan rå över, ta hand om, främja & bygga för. Hur mycket jag än också önskar mig kärleken så kan det inte vara en dröm, ingenting att sträva efter. Inte på det vis att jag tar kontrollen & skapar.
This is the year, from now on. Det var ett roligt lopp dessutom & jag tog mig tillbaka hem till Mallas hem & fick kvalitetstid med hennes kärlekslejon & tillika min nya vän, Leon. En sorg att lämna sedan, att återvända till norr & bo ungefär hundra mil ifrån. Men, ingen vet hur livet är tänkt, hur något ska vara. På tunnelbanan på väg till loppet den förmiddagen mötte jag en vacker man som föll mig direkt i smaken. Vi började småprata & jag tänkte mellan raderna i vårt samtal på att en aldrig vet när den plötsligt slår till, den stora kraften, kärleken som får en att plötsligt bli övertygande säker på att en viss ny riktning är den rätta. Den kraft som får en att släppa allt, kanske får en att ge sig ut på totalt främmande marker men ändå känna sig mer hemma än någonsin intill en annan människas hud. Im a sucker for it, for love. Det skulle ligga helt i linje med vad jag värdesätter. Att få bli helt omkullastad & hänförd. Jag är inte rädd för att leva, inte rädd för att känna det som är. Jag gör det redan nu. Upplevelsen av J har påmint mig om hur jag vill att det ska kännas & röras om. Inte som med P. Inte en enbart trygg, medgörlig förförelse utan hellre den som når allra längst in & gör mig livrädd, svag, stark & darrande lycklig.
Jag reste hem med näsan mot flygplansfönstret. Betraktade atmosfären som en scen ur en science fiction-film. Ett grön norrsken utanför flygplansfönstret, högt, högt ovan molnen & alla människor. Långt ifrån alla iscensatta tolkningar av verkligheter. Stjärnklar färd genom rymden. Vad är på riktigt? Vad gör vi med det som är?
Väl på marken & hemma blev jag bjuden på middag & sällskap av modern. En fin landning. Promenerade hem sedan under de vackraste träd, vita, täckta av tung snö & glittrande frost. Himlen var svagt rosa, träden tycktes lysa av sig själv. Då kände jag mina egna rötter som slingrade sig ned genom mina fötter, ner i jorden. Här vill jag vara. Idag har jag & M åkt skidor, årets första tur & jag kunde inte ha en bättre vän att åka skidor med. Fick konkreta tips & all världens uppmuntran. Min skidåkning gick framåt flera steg under ett enda åk. Älskar hur höftböjaren får jobba, hur svanken blir trött under tiden som nya muskler sakta byggs upp. Hur svettan rinner längs ryggraden, hur kinderna får en röd ton & hur ögonen blir pigga. Axlarna får sin resa, kroppen byggs. Efteråt hade vi fruktstund, tesession. Som jag uppskattar honom. Så rädd jag är om den här begynnande relationen. På lagom behörigt avstånd bör vi mötas. Inte alldels för nära, inte heller för långt ifrån. Just, som vi är nu.
Söndagskväll & jag vill ha ledigt i många långa dagar till. Vill helst bara åka skidor, springa, simma. Röra mig, inte tänka alls. Tanken vidrör guldlocken. I samma stund som jag minns hur mysig han är, hur det känns när han rör vid mig så (försöker) jag resonera att det inte är till någon nytta att tänka på det. Längtan är stark men det är min ensvishet också. Bollen ligger inte alls hos mig. Inte det minsta.
Kommentarer
Trackback
