Det mesta obegripliga overkliga.
Snart har jag varit på mitt nya hem, eller jag menar jobb, i drygt fyra månader. Det känns som att jag mer eller mindre bor där. Jag går dit varje dag medan många fortfarande sover & medan allt fortfarande är mörkt. Väcker datorn, tankarna, dagen. Går därifrån när det hunnit mörkna igen & då min lilla fönsterlampa ger ett hemtrevligt sken på kontoret. Det är utmanade, som ett riktigt hårt löppass. Ibland begriper jag inte hur jag ska lösa det, hur jag ska förstå pusslet. Andra dagar känns det engagerande, roligt med utmaningarna. Det finns också de stunder där det sker i ett flöde, då det är precis som det ska. De dagarna är jag glad, verkligt glad.
Idag har jag färdats fram & tillbaka till Boden & har njutit av en av mina nya favoritsysselsättningar, att köra bil. Nya, smidiga, snabba. I bilen är tankarna fria, då är allt i rörelse. Jag är min egen kapten med klar sikt.
Det är lite märkligt på jobbet. Såg J:s namn blinka till mig på skärmen. J. J som i guldlock, som i längtan. Vi utbytte formella fraser. Som två ytligt bekanta kollegor. Han talade om att han fått förlängning på sin tjänst så han blir kvar i huset. Jag log, kände mig som lilla my med håret på ända & med något lurigt i bakfickan. I'm going to get you!
Det är klart att du blir kvar, skrev jag. Jag tror på dig J. Och med de raderna menade jag så mycket. För jag tror på honom. Hur märkligt det än är. Eller så har jag blivit besatt. Första steget in i en stalkers hemliga berättelse & början till en begynnande bekännelse. Jag överraskar mig själv hela tiden. Sista avgörande raderna jag skrev till J under helgen var att "jag lämnar dig nu". Och de skrevs i vredesmod. Han gav mig ingenting tillbaka. Och det kan jag förvisso förstå. Han går inte in i min eld. Han stångar sig inte mot mig utan viker hellre undan för det osynliga slaget. Då jag vrålar för mig själv tystnar han ännu mer. Han sände över ett litet symboliskt hjärta till mig istället senare under helgen. Inga ord, ingenting annat. Jag kan inte förstå hur han klarar av att inte höra av sig. Att han fixar att stänga av & stänga ute. Hur är han möjlig, verklig? Hur fungerar han för sig själv? Hur håller han tankarna i styr, hur får han fingrarna att inte knappa mitt nummer bara för att få höra min röst? Jag tror fortfarande inte på honom att han menade det han se där under torsdagskvällen. Jag gör verkligen inte det.
Ikväll vet jag att han är hemma. Att han har tid att tänka. Hur hanterar han denna fortsatta flykt?
Åh, strunta i alla sagda ord för ett ögonblick. Kom hem till mig. Var tyst. Be mig inte säga någonting. Klä av mig, vi klär av dig. Se mig. Var nära bara.
Kommentarer
Trackback
